Dagens Nyheter – 4 januari 1867, sida 3

Nyårsnatten, Tyst är nejden, allt sig hvilar, Väntande en morgon ny; Ej på fästet molnet ilar; Här och der blott syns en luftig sky, Genom hvilken månans strålar, Likt ett bloss vid stjernors dans, Tränga fram; dess silfver målar Jorden med en herrlig glans, Lugna ligga hafvets vågor, Slumrande i isens band; Borta äro solens lågor, Uti snödrägt ligga haf och land; Mörkret sina vingar breder Öfver sofvande natur; Men föryngrad snart dock träder Dagen herrlig fram derur. Men hvad stör naturens hvila Uti tidig morgonstund? Ljufva toner lätt framila Öfver jordens snöbetäckta rund. Än de öfver fältet susa, Likt en andehviskning fram, Än de herrligt, mäktigt brusa Öfver fjällets höga kam. Det är klockans röst, som ljuder Genom vinternatten hit, Träget hennes bön oss bjuder, Gamla, unga att församlas dit. Se! der skimrar genom natten Templet, strålande af ljus. Ötver land och öfver vatten Synes Herrans helga hus. , Snart från templet URpät sväfvar Psalmers ljud ur glada bröst, Genom rymden mäktigt bäfvar Uppåt höga himlen orgelns röst. Hjertligt afsked jorden bjuder Åt det gamla år, som flytt, Och till hälsning sången ljuder Mot det år, som börjas nytt. Carl Gustaf.