Dagens Nyheter – 2 januari 1867, sida 2

dagsqväil, då jag uppburit den ökade aflöningen, skall jag, om ni vill följa med mig, bjuda er på någonting som ni tycker om. Utan att afvakta något svar, nickade han och gick sin väg. Carely fortfor att promenera på bron; men det var slut med hans munterhet. Han såg ledsen och orolig ut, och gång efter annan undföllo vissa ogillande yttranden hans läppar: Men efter några minuter förändrades plötsligen hans ansigtsuttryck helt och hållet. Den dystra minen försvann likasom genom ett trollslag. Ur hans ögon framlyste den innerligaste tillfredsställelse; när han med brådskande steg gick att möta en ung flicka, som nalkades bron. Läsaren anar säkerligen att den unga flickan; som med ett hjertligt leende besvarade hans nickningar, icke var någon annan än den Annie Browning, om hvilken Ringer hade talat. Då han kom nära, syntes det tydligen att den förtjusning; med hvilken han blickade på henne, i väsendtlig mån hade sin grund uti det inre band, som förenade deras själar; ty ehuru Annie Browning hade ett behagligt ansigte och en vacker växt, kunde hon dock icke skryta med en sådan skönhet; som faller en kallsinnig främling i ögat. Dock skulle äfven en främling ha måst medgifva att hon var täck; och när hon varseblef sin älskare, visade sig hennes anlete ega det hos den fulländade skönheten mest tjusaude detta lifliga själfulla utiryck, som upplyser dragen med hjertats solskens Det är få ansigten, som icke bära prägeln af den egenskap, hvilken hos deras egare är den förherrskande;