Dagens Nyheter – 2 januari 1867, sida 2

Härpå tillade ban likasom för att leda samtalet från ett ob-hagligt ämne: — Hörpå, har ni hört att vi ämna ge våra arbetsgifvare en varning af allvarsammare slag? — Nej, det har jag ej, genmälde Carely, synbarligen mycket öfverraskad. Hvad menar ni? — Ah! de ha hela långa tiden i många afseenden behandlat oss illa, yttrade Ringer. Nu ha matvaroraa stigit i pris, eå att vi för deu lilla aflöning vi åtojuta knappt kunna äta oss mätta. Helt nyligen begärde vi att få en påökning af två shillings i veckan. De behagade icke uppfylla denna billiga anhållan, och derföre ämna vi nu tvinga dem dertill. — Det är lättare sagdt än gjordt, fruktar jag, anmärkte Carely. Penningen har fallit betydligt i värde, jag vet det; och enligt min tanke borde de herrar, som draga vinst af ert arbete, ha gifvit er de två shillings ni begärt. Men när de nu icke vilja gå era önskningar till mötes, äro ni icke starka nog för att mot deras egen vilja nödga dem dertill. Ni förlora de små inkomster ni ha och komma då i. ännu värre belägenhet. Tänk närmare på saken; George. — Jag gör såsom de andra göra, svarade Ringer något misslynt. Jag vill visst icke visa mig harhjertad, medan mina kamrater dristigt träda fram och gripa tjuren i hornen. Någon feghet finnes ej och har aldrig funnits hos mig. Jag ser, att ni bereder er till att hålla en moralpredikan för mig, men jag har icke tid till att stanna längre. Ett möte skall hållas nu i afton, hvarvid komiterade skola väljas ms. m. Om jag icke skyndar mig, kommer jag för sent. Alltså godnatt med er, Harry; Den första lör