Dagens Nyheter – 21 december 1866, sida 2

Denna hyste visserligen ett varmt deltagande för sin ädla beskyddarinna, men kunde derföre icke harmas öfver kardinalens seger. Sanningen att säga; förstod hon icke riktigt, hvarföre drottningen sörjde så djupt. Hennes tankar förde henne till Chbatelets dystra fängelsehvalf, under hvilka hon trodde Robert vara innesluten för hela sitt återstående lif: När den unge mannen infördes i bönrummet, kunde hon icke återhålla ett utrop af glädje. Hon skyndade fram till honom och fattade hans hand. . — Ni, Robert! Ni här! utropade hon. Drottningen, som låtit afkläda sig den praktfulla kostym, hon burit vid festen; och anlagt sorgdrägt, var försjunken i sina sorgliga tankar. Det var henne mycket svårt att förstå; huru den plötsliga förändringen i hennes ställning tillgått. Robert redogjorde i få ord för de händelser, vi nu berättat, och Rachel lyssnade till hans tal med lifligt intresse. — Således, sade drottningen med en viss bitterhet, är ni nu i gunst hos den mägtige mannen, Robert. Ni var klokare än alla de andra, ni lät icke narra er, utan valde genast den bästa delen: ooo— I morgse smålog lyckan åt er, icke åt kardinalen, anmärkte den unge mannen. — Och det är ni som nyss i mitt palats uppsökt en af de tjenare, för hvilka jag hyser det största förtroende, samt fört honom till Chatelet. Robert skulle ba kunnat blifva förtörnad öfver så mycken otacksamhet; men Rachel fästade på honom en bedjande blick, och han hade