Dagens Nyheter – 20 december 1866, sida 1

lynne förnekar sig icke; tant Frida berättar alltemellan ganska roliga saker. Elisabeth. En berättelse som icke slutar vid brölloppet. Af Maria Nathusius. Denna bok är bearbetad från 6:te tyska originalupplagan af mamsell Thekla Knös. Om än författarinnans namn icke vore så bekant, som det är, skulle öfversättarinnans vara en tillräcklig antydning om berättelsens syftning. Den är hvad språkbruket numera specielt betecknar med ordet kristligs — dock mycket modereradt: Denna bok vänder sig således till en särskild pubbk den högkyrkliga och den pietistiska. Detta är numera en talrik publik, och för den skall berättelsen om den Elisabeth.ks familjens yttre och inre skiften befinnas mycket uppbyggande. Underrättelser från yttre Skärgården. Enligt till D. A.i går ingåuget bref från Öregrund aftisdagens dato, har Djurstens fyr blifvit släckt den 15 d:2, emedan Oregrunds-grepen blifvit isbelagd. TIogen öppen vak till sjös syntes från fyrtornet. Man har under de senast förflutna dagarna derstädes haft stark köld, uppgående stundom till 17 grader. Mellan Anön och Fårön har finska skeppet Australia, fördt af kapten C. G. Lindroos, hemma i Nystad, kommande från Gefle och destineradt till London med jern och plankor, infrusit. I Kålboda hamn vid Gräsön hafva infrusit: mecklenburgska briggen Calsow Stesow, förd af kapten Wegener, hemma i Wismar, kommande från Köpenholmen och destinerad till Hartlepool med last af bräder, samt danska barkskeppet Tre Venner, fördt af kapten RB. Börresen, hemma i Nyborg, kommande från Gefle och destineradt till Montrose med last af jern och plankor. — Enligt i går ingånget telegram från Sandhamn har franska skonerten Bohallard, förd af kapten Ch. Fruneau, härifrån destinerad till Nantes med jernoch trälast, sistlidne måndag dit inkommit alldeles nedisad. Afvenledes bar ett större engelskt skepp dit inkommit från Riga som fraktsökande. Blind affärsman, Göteborgspostens Stockholmskorrespondent skrifver: Ofta omtalas konstnärer, vanlottade i ett, rikt begåfvade i ett annat afseende. Vi ega en utmärkt målare, som är döfstum; för några år sedan väckte en blind musiker stort uppseende i hela Europa, och stendöfva kompositörer lära ock funnits. Men har ni hört omtalas en kringvandrande småhandlare, som är blindtödd? En sådan finnes här i hufvudstaden och som gör ganska goda affärer, relativt till sitt lilla kapital. Han är 24 år och född i Småland. Han ses dagligen vandra här på gatorna, ensam med sin lilla låda på ryggen, vägledande sig med en käpp, sin ytterst fina hörsel och sin likaledes starkt utbildade känsel. Frågar man hvar han är, så angifver han genast gatans namn och namnet på det hus, framför hvilket han befinner sig. Utan svårighet går han upp i alla husen och bjuder ut sina varor. Skall han gå öfver gatan, så stannar han ett ögonblick, lyssnar om något åkdon är i annalkande, angifver om det närmar sig och har aldrig, äfven på de mest trafikerade gatorna, varit utsatt för något missöde. Han uppköper sina handelsartiklar med stor noggrannhet, och vid liqvider urskiljer han sedlarnes valör allenast genom att lindrigt beröra dem med pekfingret. Jag ha: derom förvissat mig, och han säger att ingen änn kunnat bedraga honom. Han är af ett gladt lynne, alls icke bekymrad för sin framtid och mottages välvilligt hvar han kommer. En vurm har han — för musik. Så ofta han har råd, begifver han sig, då någon musikpjes gifves på kgl. teatern, upp till femte raden och slår sig ned der i ett hörn. Ingen stör honom, och när pjesen är slut, vandrar han hem till sin bostad, långt upp på Ladugårdslandet. Genom sin stränga sparsamhet har han redan samlat sig några hundra riksdaler, som han insatt i sparbanken, och han anser ej otroligt att med tiden bli välbebållen. Hvad skall Anders då göra ? — Jo, jag skall gifta mig och kalla mig patron, svarar han skrattande.