Dagens Nyheter – 20 december 1866, sida 1

arrestering, utan fastmer derpå, att många andra personer efter all sannolikhet skulle med det aldra första komma att dela hans öde, ty kardinalens fiender voro icke fåtaliga. Man sade att samma nyhet berättades ute i staden, hvilket bevisade att ingen tid var att förlora. De, som hade det minst rena samvetet, började aflägena sig; många andra, hvilka icke saknade skäl att följa deras exempel, begagnade sig af drottningens frånvaro till att lemna palatset. Förskräckelsen blef allmän, och snart återstod af hela denna fest, af all denna ståt och glädje blott öde salar, hvilkas tomhet de klart lysande ljuskronorna och kandelabrarne gjorde så mycket mera i ögonen fallande. Förvånade tjevare voro de enda lefvande varelser, som funnos qvar i våningen, och dessa, hvilka icke alls förstodo anledningen till detta plötsliga uppbrott, förnötte tiden med skämtsamt språk om händelsen. Enkedrottningen hade förblifvit i sitt bönrum, elt rof för den djupaste förtviflan. Förgäfves hade hon efterfrågat Machiavelli och Robert; ingen var qvar, ingen enda af dessa hofmän, dessa smickrare, dessa ifriga och bitiska tjenare, som så ofta svurit att vara henne trogna. Hon kunde icke längre tvifla på att lyckan helt hastigt och oförmodadt vändt sig. Rachel satt tyst bredvid henne. Men i den unga flickans hjerta bodde visst icke lugn. Hon frågade sig sjelf, genom hvilka nya, orättvisa beskylluingar det lyckats Ptolemee att hos kardinalen utverka order om hans trognaste tjenares arrestering.