Dagens Nyheter – 19 december 1866, sida 2

ifrån honom; innan hans läppar hunnit fuktas af vattnet. — Låt bli: utropade hon; jag vill det icke! Hon kastade skålens innehåll öfver de täta buskar som närmast omgåfvo fontänen, Ett rop lät höra sig, och Rachel; intagen af häpnad, släppte jernskålen: Hon tyckte sig se en mörk gestalt; som försvann mellan träden: — Jag är förlorad; yttrade hon; min aning var således sann; — Lugna er, kära barn, sade Robert, i det han fattade hennes hand, ångra icke attni varit så god. — Farväl Robert. — Ni har således icke velat tillåta mig att dricka ensam: Hvarföre? Säg mig det; Rachel: — Farväl, Robert. — Och en dag, säg Rachel; en dag vill ni dricka med mig ur skålen? Vill ni det? — Farväl Robert: Det vore omöjligt att beskrifva de olika uttryck Rachel inlade i sin röst, och hvarigenom detta enda ordet afarvälv, upprepadt för hvarje gång i en allt ömmare och svagare ton, upplyste Robert om allt hvad han ville veta och band honom fastare vid henne än det öfvernaturliga vattnet skulle ha förmått. Rachel försvann iskuggan och uppsökte Nina, hvilken väntade henne: Robert stannade qvar en stund, för att samla sina tankar, hvilka han derefter sysselsatte endast med, allvarliga angelägenheter. Han styrde sina steg till palatset; funderande på, huru han skulle kunna uträtta sitt ärende; utan att sprida bestörtning och oro bland Maria