Dagens Nyheter – 17 december 1866, sida 2

Hon var så hänryckt af glädjen öfver sin Seger, att hon icke alls ville lyssna till de kloka råd, som blefvo henne gifna. Man uppmanade henne att utan dröjsmål fara till Versailles, för att icke hennes son, konungen, hvilkens svaga karakter och ombytliga lynne voro blott alltför väl kända, skulle förblifva ensam med sina mångahauda föreställningar och nycker, i hvilket fall en vändning i lyckan ansågs lätt och snart kunna komma att inträffa. Denj nye ministern Marillac, som i alla fall skulle afresa, erbjöd sig att inom en timma följa hennes majestät till Versailles. Men drottningen hade redan gifvit befallning om att hela hofvet samma afton skulle samlas i Luxembourg-palatset. Frankrikes adel, som så länge varit underkufvad af den mägtige ministern, skulle åter infinna sig hos henne och glädjas med henne öfver den skedda förändringen; Med ett ord: Maria af Medicis ville fira sin seger med en lysande fest. II. Kardinalen hade visserligen ryggat tillbaka ett steg för den störtsjö af hat och vrede, som hotat att uppsluka honom; men störtsjön hade nu gått honom förbi, och den afsatte ministern kände sig ännu lika stark och orubblig som granitklippan, mot hvilket ett upprört hafs skummande vågor förgäfves rasat. Han var i besittning af mannaålderns fulla kraft; ännu hade han ej fyllt fyratiofem år. Skulle han då genom ett overksamt lif döda sin energi? Och för öfrigt, kunde man begära