Dagens Nyheter – 15 december 1866, sida 2

kunde de spela schack, eller sex-ess och vore det flera som skulle deltaga i striden kunde de ju spela en-korts-kille eller knack. Den som tog potten bade naturligtvis vunnit, och vore vinnaren gifmild, kunde ban sedan dela med sig åt sina vänner på bästa vis, eller ock finge de derom hålla en konferens. Men, torde någon invända, de kunna göra konster med korten! Det betyder ju icke något, — konster göra de nog ändå både med kungar och knektar, ja till och med med damer och hackor. Det är ömkligt att i dessa svåra tider nationerna skola vara så frikostiga, då det gäller att tillverka mordvapen. Då lemnas anslag på anslag till förbättringar. Den ena komiten för undersökning om en sort har icke slutat sina försök, förr än andra komiteer äro tillsatta för att profva ytterligare förbättringar i samma afseenden. Det är väl sannt, att man ej bör stå utan vapen, om man blir anfallen, men man hör ock sägas att äran fordrar att föra krig med den och den makten; fy— sådan ära! Största äran och största nyttan är väl freden. Om hälften af de millioner som nu användas på förödelsevapen och monitorer blefve afsatta till nyttiga ändamål, kunde ju hela verlden bli lycklig. Och frågas kan det: hvarföre skall det krigas? är det roligt? är det nyttigt? är det någon allmän vinning på det? Icke ens den mest oförsynta menniska kan säga ja dertill. När skall då detta rysliga krigare-elände taga en ända? Låtom oss icke stå overksamma för den goda saken: en allmän fred. Låtom oss börja med det uppväxande slägtet. Barnen skola numera icke läras att frukta Gud, och frukta för hans straff, för det att allt hvad de tänka, göra eller tala är synd, såsom presterskapet påstår; detta är ju alldeles förvändt. De skola läras att älska och tjena Gud, på det sätt att de lyda hans bud, det är att de älska Gud öfver all ting och sin nästa såsom sig sjelfva. Kommer folket en gång rätt till medvetande om sina skyldigheter emot nästan, då blir en evig fred. Annu ett botemedel mot krig finnes. Medan vi vänta på det uppväxande slägtets fullkomnande, bör tidningspressen använda all sin förmåga, att göra slut på alla krig. Pressen har uträttat många stora ting och bör äfven kunna uträtta detta. Om t. ex. allt det utrymme, som nu för tiden upptages i tidningarna med berättelser om sjelfmord, om fulla personer och dylikt, fylldes med berättelser från slagfält, om besök på sjukhus i fält, t. ex. ryska kejsarens besök på de sårades sjukhus på Krim m: m. dylikt, så skulle nog stridslusten svalna hos många styfsinta spolingar och allmänheten få alsky för krig. Jag har läst mycket, ja snart sagdt allt hvad jag kommit öfver att läsa, men aldrig funnit mer än en enda svensk och en engelsman (Cobden) som skrifvit mot krig i allmänhet, och detta, ehuru litet, har bringat mig, au med afsky anse alla krig och att teckna dessa rader, med en slutlig bön till dem, som kunna fäkta med pennan, att de må anfäkta alla stridslystna uslingar och dymedelst bringa dem wll förnuft och eftertanka: att krig är det eländigaste en menniska kan förorda och låta använda sig till. Man tänke sig krigets fasor och de oerhörda summor som i fredstid uppoffras på krigsmateriel, och jemföre dessa olyckor med fredens Ijufligbet! Man kaste en blick på Nordamerikas Förenta Staters kloka hushållning, hvilka efter fredsslutet afskedade sina armeer och flottans manskap, och på några månader gjort sådane besparingar att de betalt hundra milliontals dollars på sin statsskuld. Vore alla nationer lika förståndiga, som amerikanarne i detta fall, så skulle vi snart nog få ett himmelrike på jorden.