Dagens Nyheter – 15 december 1866, sida 2

Krigens och armeernas förderflighet för menniskoraa. Vi hafva erhållit oss tillsända följande betraktelser, i hvilka både stil och uttryckssätt förråda en hand, som är vanare att föra ett verktyg än en penna. Men de äro i stället mera originella och uppriktiga, än en vanlig skriftställares verk, och då de derjemte i grunden äro fullkomligt riktiga, meddela vi dem nästan ordagrannt: Å Mord, mordbrand, rån, nidingsdåd, tjufnad och misshandling äro ju de afskyvärdaste brott. Den som begår något af dessa, han är hemfallen under lagens straffande arm, och detta med rätta. Men så är det icke i krig. Den som der kan bäst utföra dessa och flera dylika gräsliga gerningar är en tapper karl. Innehar han en högre grad, då utmärkes han med ordnar och band; är han en simpel karl, då utmärkes ban framför de andra med medalj för tapperhet i fält. O, hvilket elände! hvilken förbistring! I den gamla tiden begagnades det sättet, då tvenne parter skulle kriga, att de utsågo hvar sin kämpe och lät desse rusa tillsamman. Den af dessa två som segrade, hans parti hade vunnit bataljen. Kunde det nu icke gå för sig på samma sätt, om det just är nödvändigt att slåss; och i sådant fall är det ju lämpligast som skalden säger: är det nödvändigt att slåss, låt kungar och kejsare slåss med hvarandra. oKan ej detta antagas, finnas ju flera andra utvägar att afgöra en tvist, än att uppställa tusentals oskyldiga menniskor emot hvarandra, för att mörda, sönderskjuta och sönderhacka hvarandra, samt förbärja och ödelägga hvarandrasland, och ställa till sorger och fattigdom för otaliga oskyldiga, lyckliga familjer. Allt sådant elände kunde ju undvikas, om, i stället för att slåss, det blef antaget att afgöra tvisten på anna! sätt, såsom t. ex. då två makter skulle strids