Dagens Nyheter – 14 december 1866, sida 2

och jag har druckit deraf hela stopet, sade en gammal Fisngubbe; att sålunda förtära blod är en sed, som menniskorna kanske sedan hedenhös bibehållit på sina jagter) och det blir då helt annat än den sed qvinnorna i sin fördomsfulla fåkunnighet inplantat hos familjen hemma i stugan; ty der får nog icke vankas något som anses rått. För min del håller jag visst ej olikt, att blod smakar som söt mjölk, men en annan fördom binder mitt tycke; det skulle nog stå hårdt innan man kunde förmå smaka på den anrättningen. För bortåt tretio år sedan inträffade vid Svärdsjö prestgård att, när drängarne spisade frukost, en katt, som var stor favorit hos ena drängen, skrek till af alla krafter ute på gården. Man tittade ut genom fönstret och fick se missan segla af i klorna på en stor slaghök: Drängen rusade ut och, då höken tog sin kosa öfver en bredvid varande sjövik, kastade sig genast i en ökstök och rodde af alla krafter åt samma håll, hvaråt höken flög. Den sednare tog land så fort han kunde och drängen skyndade upp för att se efter sin kära katt. Huru glad blef icke vår Anders, när han, kommen till det ställe der höken slagit ned, fann rolerna alldeles ombytta; ty nu satt missan och spisade af höken, sedan hon genom någon tvär vändning lyckats vrida sig om och med sina synålsspetsade klor rifva strupen af höken. ) Såsom bekant är bruka gemsjägarne i Alperna dricka af det nyss skjutna djurets blod. De försäkra, att ingenting finnes, hvilket så återställer uttömda krafter eller så gör hufvudet klart på den svindlande stigen, som färsk gemsblod. Seden är nog gammal, såsom den ärade korrespondenten förmodar. Bed.