Dagens Nyheter – 14 december 1866, sida 1

utmattad och illa sargad Olof E-sson än var, stod det dock ännn värre till med deuv andre, som låg der blödande och vanmäktig. Så godt Olle kunde, klängde han skalpen öfver hufvudet på kamraten, baud om haus skalle med ett stycke halsduk, och skötte i öfrigt om honom så godt han förmådde, så till exempel bröt han ihop torra qvistar och gjorde upp eld med stål och flinta, de gammaldags donen. Sedan knogade han af en half mil hem; mena var så sar gad att han icke på hemfärdea kunde begagna armarne, utan måste gå utan skidstafvar, hvilket är ganska kinkigt äfven i fullt friskt skidföre. Kamraten blef sedan af grannarne snart bemtad; men länge dröjde det innan han vardt läkt. Eg insamling måtte för honom hafva tillvägabragts, ty han lärer fått ej mindre än 400 rår, med hvilka han sedan började en handel, som gjorde honom till bergad karl. Sent omsider blef han äfven frisk och färdig samt lefde i många år. — Hvad säger Du, var inte Olle en duktig karl? Hade jag sjelf så råd, som lust, så skule han på gamla dar ej bli lottlös; nu kugnade jag den gamle åtminstone med sista bränvinståren, som fanns qvar i min lommflaska. Den smakade honom väl och en innerlig förnöjelse spred sig öfver den äölige gubbeus ansigte. aRotfattig är ban visserligen, liksom aVeteranen i Fänrik Ståls Sägner, men han beklagar sig ej. Ville någon, eom bättre råd har, offra en skärf åt den tappra jägarvetersnen, tå skulle jag med största beredvillighet draga försorg derom att den skulle komma gubben till bugnad. En annan björnvhistoria lyder sålunda: För omkring fem år sedan hade några Mora och Orsa karlar slagit sig tillsammans om jagandet