Dagens Nyheter – 14 december 1866, sida 1

Ersson efter, smått undrande att kamraten ej syntes till: Han hade ej hunnit långt förrän björnen rusade fram ur snåret och mot honom sjelf. Med nöd fick han tid att draga bössan ur hölstret och skjuta samt såra björnen, hvilken då vände om igen ia åt snåret dit kamratens spår ledde. Det här hänger cj rätt ihop, tänkte Olof Ersson, och i ifvern gaf han sig ej ens tid att ladda om sin bössa, utan drog knifven ur slidan och skyndade efter björnen. Han hade med flit tagit knifven i venster hand, för att i nödfall kunna hålla bättre fast med den högra. Några ögonblick derefter fick han ock se björnen i full ilska rusta med hans kamrat, som låg der fulikomligt skalperad, med hufvudsvålen nedåt ryggen, och i öfrigt söndersargad af björnens bett. Olof Ersson rusade då bums på björnen och grep framifrån med en näfve i hvardera örat, björnen reste sig, men Olle släppte ej tag och det blef en förtviflans brottning bortefter snedden af ett berg. Ideligen högg björnen åt sin angripares armar och sargade dem svårt, men Olle höll ändå fast: Slutligen märkte han, att Nalle vacklade något, när han klef åstad med ena bakfoten, i hvilken ban var illa sårad. Olle passade då på när han fick litet stöd mot ett träd och gjorde ett tvärkast samt lyckades så få ikull Nalle åt bans svaga sida. Tvärt släppte Olle med venstra näfven och gjorde med knifven ett våldsamt snitt tvärt öfver björnens strupe, hvarefter han cenast åter högg tag i Nalles lurf, och, som denne nu började mattas af och Olle märkte att det led mot slutet, släppte han ej förr än Nalle gifvit upp andan. Nu vände hån om och gick till kamraten. Huru