Dagens Nyheter – 6 december 1866, sida 1

Det var en tid hos oss, då kännedomen om oss sjelfva, om de tilldragelser, hvilka stodo i samband med utvecklingen af vårt öde; voro de käraste samtalsämnena, och då till följd deråf denna kännedom, denna kunskap gjordes till en egendom utan att man sjelf visste deraf: Nödvändigheten deraf var i verkligheten så lefvande, att man hvarken behöfde fråga efter eller tänka öfver orsaken dertill;s Denna tid tillhör, som man kan finna, vår samhällsutvecklings morgon, tiden för vårt lands första bebyggande af våra förfäder. Nybyggaren på sin timrade gård berättade vid den sprakande brasan om vinterqvällen för den lyssnande kretsen af söner och döttrar och husfolk, huru han först utsåg platsen för sitt nybygge, huru hans yxhugg voro de första som der började bryta bygd och huru han sedan, jemte de kringboende nybyggarne, värjde sin dyrt vunna torfva för fienden, som bröt in från kusten med mord och brand, — och sonen, som ärfde gården, berättade i sin ordning för ett nytt slägte om fädrens arbete och mödor. Och alltid svallde åhörarnes bhjertan af fröjd vid den vunna segern, liksom af sorg och vrede, om motgång och olycka var berättelsens ämne, alltid rönte berättaren det lifligaste deltagande. Detta hade sin grund i en allmänt gällande lag, den, att menniskan talar helst om det som är henne dyrbarast. Och hvad utom lifvet efter detta kunde vara dessa våra fäder dyrbarare än de tegar som de under otroliga ansträngningar uppodlat och mången gång med sitt blod försvarat? Utom lifvet efter detta, säga vi — ty. fädren trodde på ett sådant och kände vilkoren