Dagens Nyheter – 4 december 1866, sida 2

mått den döende unge mannen att infinna sig i staden. Major Strange och ett antal officerare vid regementet kommo emot honom från kasernen. — Arthur! dyre Arthur! utropade Chells, i det han tryckte hans hand med mycken värma. Detta var en oväntad lycka: — Som likväl — det fruktar jag, — icke kommer att räcka länge, mumlade Flood. Stackars gosse! stackars gosse! — Kommer jag för sent? frågade den sårade, i det han för ett ögonblick samlade sina nästan helt och hållet uttömda krafter: De som stodo honom närmast berättade hvilken oförmodad vändning saken tagit — Talbots ankomst och öfverste Grahams flykt. — Er vän är nu i säkerhet, yttrade kapten Daunt. Afrättningen är uppskjuten och torde efter all sannolikhet icke komma att bli verkställd. Trots alla böner, vägrade kornetten att låta bära sig till kasernen samt anhöll, att man skulle föra honom till hotellet, emedan han ville ha ett samtal med generalen. — Han känner mig från min barndom, sade han; och skall tro mitt vitnesbörd: Som man endast skulle ha retat honom genom att motsätta sig hans begäran, blef denna genast utan, alla invändningar uppfylld. Deras förvåging, som beledsagade honom, var stor, när han efter ankomsten till hotellet bad att få ee generalen. — Der, Arthur, der! hviskade hans vän, i det han pekade på den okände som satt helt lugn och språkade med några personer: