Dagens Nyheter – 4 december 1866, sida 2

— Hvem var det som talade? frågade Ponsonby. — Arthur, känner ni igen mig? sade den civilt klädde mannen, i det han närmade sig den stol, på hvilken ynglingen satt. — General Talbot! — Ni tyckas vera förvånade, yttrade generalen, — ty det var han — men detta namn tillkommer mig verkligen. Denne herre åtog sig att för några timmar spela min roll, emedan jag endast derigenom kunde blifva befriad ur de röfvarehänder, i hvilka öfverste Graham låtit mig falla. Eftersom jag således anförtrott åt honom den makt; som blifvit mig lemnad, tager jag på mitt ansvar de åtgärder, han i mitt namn vidtagit. — På min ära, han spelade rollen alldeles förträffligt! yttrade en af officerarne. — Ni är fri, min herre, fortfor generalen; i det han skakade den okändes hand. Mottag min varma tacksägelse för den stora tjenst ni gjort mig. — Men han har upphäft en dom, som blifvit af krigsrätten fälld öfver en olycklig ädling, hvilken, efter hvad jag tror, förtjenar att blifva benådad; sade major Strange. — Jag gillar detta. — Afvenledes har han gifvit order till öfverste Grahams arrestering. — Denna åtgärd gillar jag också: Hvad ONeil beträffar, har hans majestät uttryckligen tillsagt mig, att ingen dom, fälld öfver denne unge man, får verkställas, förrän den blifvit af kans majestät sjelf sanktionerad. Beträffande öfverste Graham, anser jag mig böra tillägga att det redan är till fullo bevisadt, att han i vä