Dagens Nyheter – 1 december 1866, sida 2

Kanon lar tornalla Sig vil vanliga kanoner, fasom tändnålsgeväret till vanliga gevär: Ea predikan af Spurgeon. Englands mest populäre andlige talare Spurgeon höll för någon tid sedan i sin vanliga lokal The Metropolitain Tabernaclea ett tal om ritualisterna (de prester, som luta åt katolicismen, liksom vissa högkyrkliga prelater i Sverige). Han valde till text profeten Esaias ord: aDå fienden skall storma in såsom en flod, skall Herran lyfta upp sitt baner emot honomsa. Han började med en hänvisning till de många försök, hvilka sedan Kristi tid gjorts för att tillintetgöra hans kyrka, dels genom förföljelser, dels på annat sätt. Dessa försök började redan under Herodes, visade sig ännu lefvande under Sauls förföljelselusta; sedan genom fängslandet af någre bland apostlarne, derefter geuom förföljelserna under Diocletianus (284—305 e; K.), men alla dessa tjenade till intet; ty mot dem höjdes korsets baner; Sedermera, under den döpte hedningen Konstantin, hvilken låtsade vara en kristen, förenades kyrkan med staten, en förening, kvilken alltid haft otaliga olyckor till följd och alltid måste framkalla de svåraste följder, ty Kristi rike är icke af denna verlden: Det var efter denna förening, som kyrkan till det ytire blef stor och herrlig. Hon hade kärl af guld och silfver på sina altare, hennes .kalkar voro af det yppersta arbete, hennes biskopar blefvo furstar oeh hennes mötesplatser blefvo praktbyggnader; men man lyssnade icke längre till evangelii ord; och det som en gång var Kristi kyrka, upphörde nu att vara det, och de som voro kristna blefvo i stället anti-kristna. Man predikade försoning, men icke genom Hans blod; man erbjöd förlåtelse, men icke utan botöfningar ellor betalning. Prester och munkar blefvo riktiga praktexemssar af drinkare. Ett krusifix intog Kristi plats och man gjorde ett stycke trä till Gud. Men höjdes icke Herrans bantr mot allt dette? Jo, utan tvifvel. Under hela denna långa mörksens tid, och utbredande sig från Alpernas toppar till de aflägsnaste dalar funos tvenne trofasta Kristi bekännare och sanna vitnen — vitnen för Kristi lära — Albigenserna !) och Waldenserna, ?) och genom dessa uppammades en lång rad af apostlarne värdige efterföljare, och genom dem uppehölls länge apostlaverksamheten på ett värdigt sätt, men sannerligen icke genom presters och biskopars förtjenst, utan genom martyres och helgons blod. Sedan höjdes Kristi baner i södra Frankrike, derefter i Ungern, till dess det slutligen vecklades ut i Tyskland, och fram kommo Luther och Calvin, och andra minnesvärda trones kämpar. Det var på den tiden, som det sades, att englarne buro Luthers ord ut ikring verlden; ty dessa hade knappast förklingat i Wittenberg, förrän man hade hört dem i Rom, der deras genljud kom den gamle påfven att darra. Derefter kom Hugh Latimer?) i England, hvilken icke tvekade att näpsa konungar, och sedermera framstod Jobn Knox i Skottland, hvilken förkunnade Kristi lära med sin själs hela väldiga kraft och okufliga mod. Kristi baner höjdes derefter ännu en gång, då man fann fyllbultar och räfjägare i stället för prester på hvarje prestgäll i England, och då en del prester hemföllo till unitarianismen): Sex unge män, bortjagade från Oxford för den enda 1) Albingenser kallades åtskillige mot romerska kyrkan fientdliga partier, hvilka uppstodo mot slutet ar 12:te århundradet. De sökte införa en apostolisk kristendom, renare, enklare seder och en ny kyrkoförfattning, förkastande påfvens både andliga och verldsliga herravälde. Sedan påfven Innocentius III låtit predika ett korståg mot dem, blefvo de grymt förföljda och utrotade. 2) Kristlig sekt i vestliga Piemonåds dalar, hvilkens tillvaro spåras i 10:de århundradet, I lära och lefverne hyllade de samma åsigter, som Albingenserne, och voro äfven de utsatte för förföljelser, då de i mängd utvandrade från sin ursprungliga vistelseort (södra Fråukrike, från Pyreneerna till södra Alperna) till Tyskland. 3) Engelsk prest, född 1475; biskop i Worchester 1435; bränd 1455. 4) Hvilken lär att menniskan Jesus, offrad för alla andra, blef af Gud upphöjd till himmelen och apoteoserad.