Dagens Nyheter – 29 november 1866, sida 1

De tänkte hvar och en på det som låg honom närmast om hjertat, — Jorrocks med en viss förtret derpå att han nödgades stanna qvar och aflägga vittnesmål inför rätten, i stället för att arbeta för sitt giftermåls snara fullbordande; öfversten åter derpå, att segren öfver vår hjelte nu var eå godt som redan vunnen: — Det kan icke misslyckas, utropade herr Graham, så vida ni utan alla förbehåll aflägger ed på att brefven äro äkta. — Lita på mig, genmälde den samvetslöse skurken. Jag skall icke allenast svärja, utan derjemte genom vitnens intyg bestyrka rigtigheten af mina påståenden; MHäri ligger ingen svårighet? s — Hvari då? — Moajorens beteende behagar mig icke, yttrade Jorrocks: Jag tror att ni ej gjort klokt uti att stöta honom för hufvudet, i synnerhet som det skett endast för det der brefvets skull, som Ponsonby skrifvit till löjtnant Chells, — Bah! utbrast öfversten. Strange hörer till dessa hetlefrade menniskor, som en jätte icke förmår röra ur fläcken, men ett barn kan leda hvart som helst. Kanske det icke var så klokt, tillade han efter en stunds tystnad, men Jag var uppretad, förtörnad. Under de sista tjugufyra timmarne har jag lidit riktiga marter. Nu är jag lugn — mycket lugnate och kan med fullkomligt kallt blod resonnera om förhållandena: — Det glädjer mig särdeles att höra er säga så. Huru länge tror ni krigsrättens session kommer att vara? — Fem ä sex timmar; — Icke längre?