i dess nuvarande eller i förutvarande form varit underställd deras pröfning och beslut. Såväl jurister som alla andra, hvilka behöfva läsa och använda strafflagen, skola derför säkerligen blifva häradshöfding Carlen mycket tacksamma för den stora möda han gjort sig att samla och sammanföra på ett ställe vid hvarje kapitel och paragraf i den nya lagen allt hvad som kan tjena till upplysning om dess rätta förstånd: Hr Carlen har inträngt i och införlifvat sig med den milda anda, som utgör den ledande principen i lagen, ehuru tyvärr undantag icke sällan förekomma. Man finner honom i sin kommentar nästan alltid tolka lagställena i den mildare andan, der ordalagen glfva anledning till tvekan. En af de afdelningar i lagen; mot hvilken de flesta och strängaste anmärkningar blifvit gjorda, är det 10:ae kapitlet som handlar om brott mot offentlig myndighet och det 16:de som handlar om falsk angifvelse; så ock om annan ärekränkning; Man har påstått dem båda vara så beskaffade att de skulle kunna leda till de mest besatta och orättfärdiga följder. Redan har försports tecken af benägenhet att tyda dem till det värsta och så, att de skulle bilda ett absolut hinder för allt tal å embetsoch tjenstemäns tjensteutöfning samt mot alla slags ogillande omdömen öfver andra menniskor; de 10:de och 16:de kapitlen skulle vara lika stränga band åå yttranderätten som den värsta trycktyångslag å tryckfriheten. Hr Carlens kommentar visar att dessa kapitel kunna och böra tolkas på helt annat sätt; och han har genom sin deduktion i detta afseende ytterligare ökat sina förtjenster om friheten, för hvilken han såsom riksdagsman så talangfullt alltid kämpat: Utrymme saknas att här aftrycka den ifrågavarande delen af hr Carlens kommentar; vi hänvisa derför till sjelfva boken.