Dagens Nyheter – 19 november 1866, sida 3

ifver utbredde Martinus kristendomen bland Gallierna och förvandlade de hedniska templen till kyrkor. Men oaktadt all sin ifver förblef han dock tolerant och upphäfde icke blott kyrkogemenskapen med biskoparne, som förföljde priscillianisterna (ahhängarne af en af Priscillianus stiftad gnostisk sekt), utan förmådde älven kejsaren att återkalla de mot kättarne utsända inqvisitorerna: Han dog omkring år 400. De frankiska konungarne förde allestädes med sig detta helgons kåpa. Sagan, att kejsar Maximinus en gång vid ett gästabud först lät räcka bägaren åt honom, för att ur hans hand emottaga densamma, har gjort honom till drinkarnes skyddspatron. Den 11 november (hans födelsedag) firas i katolska kyrkan Mårtensfesten (Martini). Folket firade densamma i medeltiden med stort fråsseri, hvilken sedvänja dock upphörde redan i 13:de århundradet. Endast här och der hafva de dermed förenade kalasen bibehållit sig, hvarvid isynnerhet Mårtensgåsen och kakan spela hufvudrolen. Deraf komma också de fransyska uttrycken Martiner och Faire la St. Martin, d. v. s. kalasa, och Mal de St. Martin, hvilket är detsamma som förstörd mage. (J. B.)