Dagens Nyheter – 19 november 1866, sida 2

många skurkar, som på den tid, om hvilken vi skrifva, vadade i blod, höljda af lagens hvita täckmantel — som gifvit denna befallning. Han hade sedan lång tid tillbaka varit Ulic Blakes förtrogne och af honom besoldad. — Skyldra gevär! kommenderade kornetten; synbarligen förargad. Alla, utom sergeanten, lydde ögonblickligen, emedan de icke sågo några beredelser till motstånd. Redmond och hans vänner hade nemligen gått dem till mötes, utan avt medtaga ens ett enda vapen. — Ar ni döf, sergeant? röt Ponsonby, i det han ryckte geväret ifrån honom. Skyldra gevärl har jag sagt, fortfor han, när han lemnade honom det tillbaka. Jag skall inge rapport om ert uppförande, var säker på det. Mannen mumlade några ord om att han icke hade hört, hvad som kommenderades. — Hvad er angår, min herre, tillade truppens befälhafvare, i det han vände sig till poliskommissarien, som blifvit icke allenast öfverraskad utan i själ och hjerta förbittrad öfver hans oväntade bestämdhet, får jag förklara att jag, ifall ni dristar ännu en gång gifva några order åt mitt folk, finner mig bragt till den obehagliga nödvändigheten att ränna värjan genom lifvet på er. — Ni skämtar, stammade mannen, som märkbart bleknade; ty i likhet med alla grymma och samvetslösa personer, var han öfvermåttan feg. Ofverste Graham ställde er och era soldater under mitt befäl: — Löjligt! svarade den unge kornetten: öfverste Graham var icke berättigad att gifva en sådan mot all diseiplin stridande befallning: