Dagens Nyheter – 19 november 1866, sida 1

— Från hvilken annan än Ellen Cassiday? svarade Mike. Hon befallde mig meddela er allt hvad jag vet om kamraterna. — Hvilka kamrater? frågade Redmond med en viss otålighet. — Ack! du gode himmel! utropade mannen. Har jag ännu icke nämnt någonting för ers nåd om arrendatorerne, om sammarkomsten på berget, om det gamla klostret och om brefven, som Bllen — marasell Ellen skulle jag säga; Gud vet, om jag någonsin kan lära mig vanligt folkvett — påstod att ni icke hade skrifvit. -— Hon har sagt fullkomligt sannt, yttrade vår hjelte. Mike såg på honom med en misstrogen min. — Tror ni då, att jag förnekar bvad jag sagt eller gjort? frågade Redmond i sträng ton. — Åhnej, det tror jag väl inte. Åtminstone är jag säker om att ni ej gör det, när ni har endast vänner omkring er. — Jag söker icke bedraga någon: Afven inför min värste fiende talar jag sanning. De stackars arbetarne ha blifvit narrade, och det i en mycket elak afsigt, af en person; som är fiende till dem och mig: — Ers nåd hörer således icke till de förenade irländarne? frågade Conally, förvånad: -— Nej. — Och ni har inga fransmän med er till vår hjelp? — Nej. — Då må Gud bevara mina stackars kamrater, fortfor Mike; och taga er under sitt nådiga hägn; ty rödrockarne äro nu på väg hit; för att bemäktiga sig er person;