Dagens Nyheter – 16 november 1866, sida 3

Hvarjehanda Nyheter. En engelsk domstolsscen. Inför en domstol i London handlades nyligen ett rätt egendomligt mål, som bland åhörarne uppväckte mycken munterhet, Polissergeanten Robinson an mälde, att anklagelsen rörde en handgriplig förolämpning och att målet förut handlagts vid Guildhall inför domaren Lush. Juryn hade i tvenne af anklagelsepunkterna uttalat sig för käranden, men i den tredje och hufvudsakligaste för svaranden. Käranden och svaranden hade varit passagerare i en jernvägskupe och förolämpningen i fråga hade tillkommit i följd deraf, att käranden hade vägrat att upphöra med att röka, då svaranden yrkat derpå. I fråga om denna tredje anklagelsepunkt anförde svaranden, att han, då käranden vägrade att upphöra med att röka, fann sig nödsakad att göra sig saker till en handgriplig tillrättavisning. Polissergeanten ansåg att anklagelsen var af svårare beskaffenhet. Det vore föga öfverensstämmande med lag och rätt, att förolåmpa en annan, derför att man sjelf blef förolämpad. Domaren Mollor: Brukade svaranden mera våld, än som var nödvändigt för att förmå käranden att upphöra med att röka? Sergeant Robinson: Ja, han slog cigarren ur munnen på käranden. Det fanns tvifvelsutan en förordning, hvilken förbjöd rökning i jernvägskupeer, och en föreskrift, huru i dylika fall skulie förfaras, men att röka i en jernvägskupå var icke en så svår förbrytelse, att den rättfärdigade ett handgripligt anfall. Ingen annan än tjenstemän vid jernvägen hade rättighet att gripa in så, som svaranden hade gjort. Domaren Lush anmärkte, att förordningen mot rökning föreskref, att den som gjorde sig skyldig dertill skulle fåc aflägsnas om han icke ställde sig af jernvägsbolagens tjenstemän gifven varning till, efterrättelse. Ofverdomaren: Om än domstolen medgifver, att målet ånyo upptages, tror ni väl att ni likvisst skulle blifva tilldömd mera, än några öres skadestånd? Framhölls det såsom en hufvudpunkt i målet, att det skulle varit ansedt såsom anfall mot person, om käranden blåst rök i ansigtet på svaranden? Anfall mot person kunna stundom säga vara utförda under ganska subtila omständigheter. Sergeant Robinson förnekade detta. Han kunde tänka sig fall, då det kunde medföra fara för lifvet att blåsa rök i en menniskas ansigte, om hon till exempel vore illa sjuk. Men i detta fall hade icke svaranden yttrat annat i sin stämning, än att han blef förolämpad deraf. Det låter visserligen säga sig, att man blir firolämpad på gatan, om en annan ställer sig och röker framför en, men han har då alltid den utvägen att gå ur vägen. Domaren Mellor anmärkte, att man vore skyldig att upphöra med att röka i en jernvägskup, om någon med-passagerare toge anstöt deraf. Några öres skadeersättning ansåg han skulle vara en mer än tillräcklig godtgörelse i nu ifrågavarande fall. Domaron Lush yttrade, att något anmärkningsvärdt våld här icke ifrågakommit. . Sergeant Rebinsen beklagade sig öfver hr öfverdomarens sät; att handlägga detta mål, i det han icke ville tillåta honom (sergeanten) att utan ny stämning förebringa bevisning om att öfverflödigt våld hade af svaranden begåtts. Domaren Shee: Hvad gjorde svaranden? Tog han cigarren ur munnen på käranden och kastade deh ut genom fönstret? Sergeanten Robinson trodde ati inga slag utdelats af någon annan än svaranden. Domaren Lush invände, att käranden uppgifvit, att svaranden slagit honom i ansigtet, hvilket hade till följd, att cigarren slungades i knäet på ett fruntimmer och det tändfnöske, hvarmed han höll å att tända den, hamnade i en bredvidsittande herres polisonger. (Skratt.) Nyssnämnde fruntimmers man öppnade då gräl och slog till svaranden med sitt paraply. Öfverdomaren anmärkte, att det ville synas såsom om svaranden fått brorslotten af de sle g, hvilka utdelats. Om nyssnämnde fruntimmers man ansåg sig berättigad att slå någon, beklagade han (öfverdomaren) att icke mannen slagit den som rökte. Sergeant Robinson invände, att ingen egde rättighet att förgripa sig på en annans person, annat än i utomordentliga fall, då lif och frihet stodo på spel. Domaren Lush trodde icke att den ärade scrgeanten vore synnerligt angelägen om att bestämmandet af bötesbeloppet skulle öfverlemnas till juryns afgörande. . Robinson åter sade sig vara synnerligt intresserad af att erfara juryns utslag i detta mål. Han kunde icke medgitva att käranden förgått sig på ett sätt, som rättfärdigade svarandens personliga anfall. , Öfverdomaren menade, att om en person, i strid med höflighetens och det allmänna vettets