Dagens Nyheter – 16 november 1866, sida 2

Islandsmossa och Renmossa till födoämne åt menniskor och djur. (Af apotekaren Widgren i Råneå.) Då beklagligen sådan brist på säd detta år varit i Norrbotten, att Pp några orter inom provinsen flera personer af den fattigare klassen måst använda dels barkmjöl af tall och dels halm till födoämnen, och då barkmjöl är föga närande och dessutom ohelsosamt, och i följd deraf kan, såsom en framkallande orsak till flera sjukdomar, öka nöden, så vill jag fästa allmänhetens uppmärksamhet å ett sedan många decennier tillbaka kändt födoämne, Islandsmossa (Lichen islandienus, Linn), hvilket ymnigt växer å hedar och mager skogsmark, att användas till föda. Denna mossa lemnaar ett helsosamt och smakligt födoämne, hvilket kan rekommenderas icke blott såsom tillräckligt närande brödföda för krafternas underhåll och förnyande vid tyngre kroppsarbete, utan som äfven med god smak bör af den bättre bemedlade till näringsmedel kunna användas, Beredningssättet till bröd vill jag korteligen här uppgifva. Mossan samlas vid bergningstiden på hösten helst under regnväder, ty då mossan är våt lossar den lättare från marken. Derefter rensas den från barr och andra främmande ämnen och derpå hackas den i en tjenlig låda, såsom man hackar kött eller surkål. För att befria den från dess naturliga beskhet, så förvälles den vanligen, men bättre är dock om t. ex. på ett skålpund rensad och hackad mossa hälles 3 kannor kallt friskt vatten, hvari är upplöst ett lod rå pottaska; i brist af pottaska, kan fullkomligt kallnad, klarnad och tillräckligt stark lut, beredd af spisaska, begagnas. Detta sednare förfaringssätt har den fördelen medsig, att mossan ej förlorar något affödoämnet, hvilket är händelsen vid förvällvingen. — I detta lutblandade vatten lägges Islandsmossan, och lemnas att stå 1å 2 dygn, under hvilken tid den omröres några gånger, hvarefter vattnet aftappas genom ett durchslag. Derpå afsköljes den förnyade gånger tills vattnet afrinner klart och utan smak. För att vara säker på att all lut må bli frånskiljd, häller man ytterligare friskt vatten på mossan och låter det stå ett eller två dygn. Man kan också innesluta den lutade mossan i en säck, som tillknytes och lägges i ett strömdrag ett par dygn, hvarigenom mossan blir afsköljd och befriad från lut. Derefter lufttorkas mossan utbredd på ett log-golf eller dylikt och slutligen torkas den fullkomligt i en lagom uppvärmd ugn. (Kännetecknet att ugnen är lagom varm, är att då man inkastar en papperslapp i den, bör papperet icke blifva brändt.) På en kölna, eller i ria kan mossan äfven torkas, och males derefter på qvarn till mjöl. At det sålunda renade Islandsmosse-mjölet tages och inknådas i en förut beredd och i jäsning bragt tunn rågmjölsdeg så mycket degen kan upptaga, samt bakas i kakor och gräddas i ugn. — Af två delar Islandsmossemjöl och en del rågmjöl blir degen sammanhängande och låter baka sig. Mjölet af Islandsmossa kan äfven begagnas såväl till välling, som gröt. Det bör då koka en qvart, högst !s timma i vatten eller mjölk, — om det Bednare finnes. . Att begagna Islandsmossa till födoämne, utan att förut befria den från dess beskhet — är icke att rekommendera och icke heller nyttigt. På samma sätt som Islandsmossa, kan äfven Renmossa (Lichen rangiterinus, Linn) användas till födoämne åt menniskor, i form af såväl bröd, som välling och gröt.