Dagens Nyheter – 16 november 1866, sida 2

fattade hans hand, ni skall rädda honom från den hotande olyckan. oo Jag är en ensam person; hans fienders antal är deremot ganska betydligt. — Zn redbar man, som arbetar för en god sak, förmår mer än tio skälmar, anmärkte Ellen: — Jag skall göra allt hvad i min förmåga står, fortfor den okände, och ni skall bistå mig. Det är en svår uppgift, som är förknippad med stora faror och tager mycken klokhet och mycket mod i anspråk: — Hvad det sednare beträffar, svarade den unga flickan; skall det icke svika mig: — Det kallar jag att tala såsom det anstår Kattys dotter; utropade mannen med en suck; — Ni känner då min mor? — Jag har kännt henne sedan så många år tillbaka att jag knappt kan räkna dem, genmälde främlingen. Dock — detta hörer icke hit. Vågar ni gå ensam till Murlough House? Ellens kinder blefvo blekare; men hon uttalade med stadig röst dessa ord: — Det vågar jag. — Uppsök fader Karoolan och lemna honom i hemlighet detta smycke .:.Bed honom äfven infinna sig här i daggryningen; Jag väntar honom:! Medan han yttrade detta, räckte han henne ett armband, i hvilket ett miniatyrporträtt af en herre i uniform var infattadt. Ellen gick fram till fönstret; så att månans matta strålar belyste porträttet: Anletsdragen voro henne alldeles obekanta; hon kunde icke heller erinra sig ha sett någon person; hvarom de påminde: -— Inga, andra ögon; än era oeh prestens