Dagens Nyheter – 16 november 1866, sida 2

Stjernfall, eldkulor, meteorstenar. Stjernskott äro icke, som folktron antager, verkliga fixstjernor som falla från fästet och förintas. De äro sannolikt helt små kroppar, stenar som, åtlydande lagarne för den allmänna tyngden, till ett ofantligt stort antal kretsa omkring solen, ungefärligen på samma sätt som planeterna eller kometerna; när någon af dessa små kroppar kommer jorden så nära, att han inträder i hennes atmosfer, upphettas han genom gnidningen mot luftens partiklar och kommer derigenom i glödning. Likväl låter denna sedvanliga förklaring på stjernfallens lysande icke vid alla: tillfällen rätt väl tillämpa sig, emedan man observerat stjernskott, hvilkas afstånd från jordytan befunnits vara ända till 20 sv. mil och derutöfver, medan jordens atmosfer icke kan antagas hafva större höjd än 4 eller 5 sv. mil; i detta hänseende hvilar alltså öfver dessa företeelser ett dunkel; som forskningen ännu icke lyckats skingra. Emellertid intränga säkerligen åtskilliga af dessa kroppar uti atmosferen. Icke sällan händer det att en eller flere dylika kroppar, någon gång hela svärmar deraf nedstörta på jordytan, i hvilket fall de kallas meteorstenar. Afven de såkallade eldkulorna äro företeelser af samma natur och förekomma oftast samtidigt och blandade med stjernskotten; det är endast den skenbara skifvans storlek som dem emellan bildar en, ehuru obestämd, åtskilnad. Någon gång ser man på himlen en eldkula sönderspringa och fragmenter af densamma nedfalla såsom meteorstenar på jorden. Takttagelser, fortsatta under en lång följd af år, hafva utvisat att de små kroppar, hvarom fråga är, icke äro likformigt spridda öfver alla de olika trakter af rymden, hvilka jorden under sin årliga rörelse genomvandrar. Otvifvelaktigt förekomma de spridda här och der utefter hela jordbanan, efter som man på hvarje tid af året kan iakttaga stjernskott; men utom dess måste de på vissa ställen finnas förenade till hopar eller svärmar af ofantligt antal. När jorden under sin årliga rörelse anländer till den trakt af rymden, hvarest en dylik svärm befinner sig, måste man, under denna förutsättning, kunna iakttaga ett vida större antal stjernfall, än annars vanligen; och i sjelfva