Dagens Nyheter – 16 november 1866, sida 1

som synes der närmast emotsvara vår kapten Brakel, har yrkat på ett skyndsamt och storartadt förökande af bevipningar och beföstrin gar. Om någonting behöfdes för att utvisa burn Jitet fästningar ofia uträtta, så hade man väl ett sådant bevis, för den hundrade gången gedan Maccbiavelti ekarpsinnigt gjorde samm anmärkning, uti preussari fälttåg i Sachs och Bök men, der hvarken Königstein elier O! uppehöll segrarnes framgång. Detta svalkade dock icke den Belgisko öfverstens ifver, som icke var mindre än den kapten Brakel här ådagalagt uti sina nyligen syrliga tiduingsartiklar. Hr Brialmont tyckes hafva fölit den doktorns exempel som, när man sade honom att en patient hade dött af hans piller, evarade: ja, men det ver för det han tog för liten dosisI Hr Brialmont är för öfrigt öfverste i generalstaben och var privatsekreterare hos krigsministern. Uti den omnärmnde brockyren förklarade ban att Antwerpens befästningar äro alldeles otillräckliga, och at de måste sträckas såväl till venstra som högra stranden af Scheldefloden, att ett oförstörbart fäste måste uppföras med riktning emot floden, en half (svensk) mil ifrån staden, och beväras med 300 kanoner, samt j-mväl ett nylt fäste byggas på högra stranden. Huru många millioner det skulle kosta att på dette sätt instänga Antwerpens befolkning, för att låta den bombarderas af en fiende, och hvarifrån pengerna skola tagas, det bekymrar icke herrar fästningsbyggare, tvärtom finner författasen äfven oundgängligt att komplettera Scheldeflodens befästningar mellan Gent och Brissel, äfvensom att uppföra befästningsarbeten vid Dyle och Lierre, med ett ord att få en sådan der ofentiig qvadrilateral af fästningar som den i Venetien. Slutligen, för att skaffa besättning åt alla dessa verk, skulle armen ökas till 140,000 man, alla försedda med nya bakladdningsgevär. Men folket i Belgien, ehuru färdigt att offra if och blod för sitt oberoende om det är nödvändigt, tycker att ofantliga krigsbudgeter och ästningar icke äro de tjenligaste medlen till detta ändamåls vinnande, om nationen redan i fredstid skall digna under bördan af de förberedande krizsanstalterna. Så snart innehållet af öfverste Brialmonts brochyr blef kändt, äfvensom att författaren innehade en förtroendepost hos regeringen, och alltsammans således kunde hetraktas såsom en förkänning från regeringens sida; så uppenbarade sig en så allmän ovilja mot de vidt utseende planerna, att chefen för krigsdepartementet fann sig befogad att offentligen förklara att ban icke hade någon del i oden af hans sekreterare utgifna brochyren. Det oaktadt framträdde vid de kort derefter påföljande municipalvalen i alla Belgiska städer en stark opinionsyttring i den anda vi omnämnt, deruti, att alla militärer af ingeniörkåren blefvo uteslutna vid valen, och öfverallt ropades det: ned med Bastiljerna,. Uttrycken af missnöjet voro så starka, att krigsministern general Chazal slutligen funnit sig föranlåten att resignera unler förebärande af svag helsa,, — Det hela ir en liten episod som kan vara värd att minaas så väl som mycket annat: