Dagens Nyheter – 14 november 1866, sida 3

genom en rak all och stod snart vid Bo Jonsson Grips gamla borg och kikade uppåt de röda murarne. Vi voro som bäst inbegripna i beskådandet af cgalten och suggane — de två jättekanoner af malm, som Jacob De la Gardie förde hem som trofter från Ivanowgorod, då en röst repade: Vill herrarne se slottet, så skynda! vaktmästaren stänger portena — Vi skyndade till porten och kommo in, men fingo se oss omkring efter någon vaktmästare. Omsidor kunde vi förstå, att en man, torr, tunnhårig och ordkarg, i gula chitaj-inexpresibler och rock af obestämd färg, var vaktmästaren på det kongl. slottet. Vår förvåning var stor; vi hade föreställt oss en man i kongligt galoneradt livre, artig, förekommande och intresserad af sin syssla, men vi funno intet af allt detta. Emellertid följde vi vår Jedsagare och ilade genom korridorer, uppför trappor och kommo in i en vestibul, vidare in i rummen med ojemförligt intressanta tafior och konstsaker, men vår ledsagare hade brådtem och vi måste följa honom med illa uträttadt ärende. Snäfva eller inga svar vankades på våra höfliga frågor. Vi frågade hvar-. andra, hvar har den kunnige vaktmästaren tagit vägen, som Octavia Carln omtalar i sitt arbete: Porträttsamlingen på Gripsboma Till all lycka hade vi nämnde lilla bok att rådfråga; den upplyste något, men mycket gick förloradt, synnerligast i anseende till den knappa tid som bestods oss. En af oss ångrade att han ej hängt på sig sin Nordstjerna, ty det är kändt att vaktmästare hysa mycken respekt för ett band i knapphålet. Vi frågade vaktmästaren, hvar Taravals qvicka hönstafla hängde, då vi ej kunde få ögonen på henne. Svaret blef: adet rummet visas ej för så mycket folket Vi voro vid pass 15 personer i flocken. Hurw! inföll en af oss, cär det ej tillåtet för svenske män att se svenska konstsamlingars? Vaktmästaren gjorde stora ögon, smög sig till ett litet skåp, som hängde i ett hörn; fullt med nycklar, uttog en och öppnade dörren till ett mnärbeläget rum, och der hängde i dålig dager ganska riktigt den ironiska kompositionen: Många sevärda saker gingo för oss på så sätt förlorade. Rummen äro i sig sjelfva mörka och bli det ännu mera genom gardinerna, som sparsamt gläntas på, äro ej tjenliga till gallerier för oljetaflor, som väl ej tåla hänga i ett beständigt solljus, men icke heller i ett beständigt mörker, om de ej skola mörkna och i sinom tid bli oskönjbara: Samlingen uppgifves innebålla öfver 2000 porträtter, och detta tro vi, ehuru den anförda boken upptager endast 1447. Men säkert kunde samlingen reduceras till 2s, ty hvilka porträtter äro ej en stor del! så miserabla, att mången privat man skulle ej dermed vilja belamra sin vägg: 25 åa 30 stycken sakna allt intresse, då ingen vet, hvilka de föreställa och sakna som konststycken i allmänhet allt värde. Deremot äro här taflor af stort konstvärde, hvilka borde förpassas till riksmuseum eller det kongl. slottet i Stockholm; såsom af Wertmiller, Roslin, Ehrenstral, Bourdon m. f., m. fl. Endast af Ehrenstrals hand finnas här 81 taflor, af Roslin deremot endast 4 och af Wertmiller blott en enda, men så upgväga dessa 5 taflor 100-tals andra. Man känner endast målarne till 227 taflor, resten äro af okända storheter: Dubbletter finnas häri mängd, hvilka till samlingens fromma gerna kunde utrangeras och en stor del utan skada på auktion försäljas. Först efter en sådan reduktion kan samlingen bli af verkligt intresse för historikern och konstvännen. Men denna gallring måste ske af verklige konstdomare, med öfvadt öga och god kritik. Vidare skulle vi önska att förevisningen reglerades annorlunda och att instruktion utfärdades för vaktmästaren, så att den som gjort sig besvär att resa till Gripsholm, finge se allt, och att ej en del vore honom godtyckligen af en vaktmästare förvägrad; äfvensom att bemälte vaktmästare finge en viss tid föreskrifven till hvarje förevisning, så att mån kunde hinna någorlunda bese dessa ovilkorligen högst intressanta rum och samlingar. Afven borde vaktmästaren antingen rent af förbjudas emottaga drickspenningar eller ock dessa bestämmas pro persona, ty som nu är, är det mycket obehagligt — man vet ej hvad man skall gifva — och i denna ovisshet ger en mycket, en annan litet och den tredje intet. Härtill hemställes om ej porträttsamlingen borde ordnas i fullständigt kronologiskt skick? Vi tro det; och under hvarje porträtt borde sättas namn på personen det föreställer, så att man sluppe bläddra i Octavia Carlens bok eller besvära vaktmästaren med frågor. Vi tro att den nye intendenten; om han förstår sin sak, det vi ej veta, kan allt få åtskilligt att göra med att ordna till en början och vi önska honom lycka! Vaktmästaren sade att audiensen hos både de stora och små storheterna var slut. Vi skyndade ut i regn från gamla Wasaborgen med dess sorgliga och glada minnen och ned till ångbåten, dock i förbifarten betraktande en afdelning af Lifregementets dragoner i kolletter och