Dagens Nyheter – 14 november 1866, sida 1

vestra allterna och sålunda blir följden af den nu meddelade tillåtelsen att torget småningom mer och mer inskränkes. Andamålet tyckes dock nu ej vara så ytterst angeläget. Konstföreningen kan väl nöja sig ännu en följd af år med den lokal som den för mycket billigt pris disponerar i konstakademien. Akademiens professorer kunna öfverallt finna hyresvärdar, villiga att inreda atelierer åt dem. Och för allmänna konstexpositioner kunde man hafva gifvit sig till tåls till den påtänkta stora industriella expositionsbyggnaden kommer till stånd. Ingenting skulle vara nyttigare för såväl konst som industri än att mera än hittills sammanföra dem under samma tak. Konstföreningen betalar nu 300 rdr hyra för sin expositionslokal. I den blifvande lokalen är det fråga om att den skall betala 1,500 rdr om året. Detta öfverensstämmer illa med dess små tillgångar. En och annan torde hafva läst detta: Men dervid blef det. Ingenting gjordes för att förekomma torgets förstöring. HFörebråelsen drabbar till en del oss sjelfva. Hvarföre skrefvo vi icke tio artiklar om saken i stället för denna enda! Man har nu tagit den medgifna; tillämnade byggnadsplatsen i besittning. Den lilla schweitzeribyggnaden är bottagen. Den låg i vägen. Den hade skänkt en angenäm stund åt mången som der, sommaren igenom, intog sin kaffe-frukost, eller förnötte ett par timmar på eftermiddagen i fria luften vid ett glas, under betraktande af barnens glada lekar. — Mamsellen som böll der måste låta rifva ned byggnaden som hon köpt för 5000 rdr. Det varingen som tyckte synd om henne. Hon var hvarken öfverstekammarjunkare eller professor, såsom de, hvilka erhållit tillstånd att intaga hennes plats. Sedan byggnaderna voro nedrifna hafva konstens spekulerande målsmän huggit ned de gamla lindarne som bildade en park bredvid det lilla schweizeriet: — Blir konsthuset färdigt en gång, skola egarne äfven hugga ned alleen närmast der framför, ty den står i vägen både för sjelfva byggnaden och för ljuset till den: Så kommer kungsträdgårdens vestra sida att erbjuda för ögat en mycket bruten linie — men ena skönhetslinie blir det visserligen icke. Följer man torgets nämnda sida, så stöter man redan nu emot landtmäterikontorets hus; som skjuter fram ett litet stycke inpå torget: Förändrar man i anledning häraf direktion och går vidare åt Hamngatan, så kommer man; om de spekulativa konstherrarne få sin vilja fram, att stöta hufvudet i gafveln på deras hus: Att börja med skola byggherrarne sannolikt icke nämna ett ord om de längst i norr stående träden i den yttre af de vestra alleerna. Men när huset blir färdigt och expositionssalarne iförsta våningen upptagna af taflor, då skall man få höra konstnärer, konstkännare och konstvänner ropa i chorus: allten skymmer; alleen missfärgar, och så skall man finna detta alldeles riktigt, och så skall man tillåta professorspartiet att hugga ned äfven. de träden. Så mycket ondt kan följa af ett förhastadt eslut. Men ännu är det tid att ändra sig. Ett fel, rättadt i god tid, blir snardt glömdt, men ett fel som hugges fast i sten, det står ock qvar i minnet: SC, ca LL RR 4