Dagens Nyheter – 13 november 1866, sida 1

Stockholms-Nyheter, Märkliga dödsfall, Ett telegram från Upsala bragte oss i går middag den sorgliga underrättelsen att den bekante författaren lektor Herman Bjursten igår morgon hade anträffats död i sin tillfälliga bostad å gamla gästgifvaregården i Upsala samt att det icke var en naturlig död, som ryckt honom från oss midt i den ålder, som vanligen är menniskans kraftfullaste: Bjursten hade en längre tid lidit af en sjukdom som tyngt hans sinne och på sista tiden drifvit honom till förtviflans brant; För att genom ombyte af vistelseort, möjligen komma ifrån sina dystra tankar reste han i söndags åtta dagar sedan till Upsala. Der skref han den 8 dennes ett bref, hvilket skildrar hans tillstånd. Det afgick; enligt poststämpeln; först isöndags från Upsala och lydde så: Från ett litet vindsrum i Upsala tillskrifver jag diz dessa rader, sedan jag nu lyckats återvinna några krafter. I ett själsoch kroppstillstånd, som jag ej kan beskrifva, lemnade jag Stockholm förliden söndag. Sjukdomen hade länge irriterat mitt nervsystem och slagit sig på hjernan, hufvudsakligen genom de mörka fantasier, hvilka jag — en fantasiens martyr — hopgjorde. Den rysligaste hypokondri fick sålunda makt med mig. Ensam på det aflägsna Kungsholmen, utan en vän, utan sällskap, under de långa aftnarnes och de sömnlösa nätternas qval, trodde jag att jag skulle mista förståndet. I Upsala har jag en nära anförvandt, som är student, och som jag var fullt öfvertygad om att jag icke skulle lefva många dagar, beslöt jag begifva mig hit, för att åtminstone hafva någon slägting närvarande vid mitt plågoläger. Efter några dagars varma hd och umgänge med gamla skolkamrater, som ru a:v akademiska lärare, befinner jag mig något bättre, och mina själsförmögenheter börja återvända. Men här säga mig läkarne att jag ett halft år måste afhålla mig från tjenstgöringen, — — Jag tänker stanna qvar här i Upsala, hvarest jag eger några verkliga vänner, hvilka äro snart gamla ungkarlar, likasom jag. — ————— Den sjukdom, som bragt mig i förtviflan, är icke sjelfva njurlidandet, hvilket nu upphört, utan en deraf uppkommen s. k. blåskatarr, som irriterat hela mitt nervsystem och slagit sig på hjernan, så att jag flera gånger trott, att jag skulle bli tokig. Nu är det dock något bättre. Skrif några vänliga rader till en olycklig vän Herman Bjursten. vi