Dagens Nyheter – 12 november 1866, sida 2

hvilken efter sitt giftermål antog sin hustrus slägtnamn, sade officeren. Ulie Blake! upprepade Redmond med stark sinnesrörelse. Jaså, han lefver ännu, denne usling, denne förhärdade skurk? Mina olyckliga föräldrars mördare! En hämndgirig skökas verktyg! Den kalle, sluge lycksökaren, som ville tillegna sig ett arf, hvilket med rätta tillkom en annan! Jag tackar er, min herre, för den upplysning, mni gifvit mig, fortfor han. Jag inser nu tydligen, huru det förhåller sig med mycket som hittills synts mig oförklarligt — bland annat förstår jag, hvem det är som utskickat den lönnmördare, för hvilkens kula jag var nära att falla i Paris, äfvensom anledningen till hans sons pojkaktiga oförskämdhet, hvilken herre tyckes vara sin far i alla hänseenden värdig. — Lögnare! ropade den unge Graham, blek af raseri. — Genom detta ord min herre, har ni upphäft all den rangskillnad, som ni anser förefinnas oss emellan. Vill ni icke ens nu gå in på att följa mig utom slottsporten. Officerarne höllo en kort rådplägning, hvarvid beslöts att deras kamrat skulle upptaga den utkastade stridshandsken eller också lemna regementet: Alla voro ense härom. Duellanterna hade redan dragit sina värjor och stodo i begrepp att börja striden, när en högväxt man, hvilkens utseende för öfrigt icke var på minsta sätt imponerande; nalkades platsen: Redmond, som aldrig förut sett Windsoruniformen; ansåg honom vara en högre tjenare i slottet eller ett postbud: Han skulle möjli: gen ha haft svårt att afgöra hvilketdera: