Dagens Nyheter – 9 november 1866, sida 2

hans hustru voro barnlösa: Ny importartikel. En tillfällig korrespondent fråa Paris skrifver, bland annat: Wi hafva här haft hästkött-banketter, literära banketter och banketter af alla möjliga slag, och man skulle knappast hafva kunnat tänka sig något nytt, vare sig i form af kroppslig eller andlig spis, hvilket skulle kunna gifva anledning till en bankett, egen i sitt slag. Men man bedrog sig; tio gäster, af hvilka en var medlem af vetenskaps-akademien, en af Patrics och en af Evenements tedaktion sammanträdde häromdagen för att behandla frågan om förtjensterna hos brasilianskt kött, infördt af brasilianare såsom rökt, saltadt och packadt i tunnor, i den förhoppning att detta nya födoämne skulle finna nåd inför parisarnes ögon. Matsedeln vid denna menu upptog följande rätter: Soppa, kokt kött, kött å la mode, köttkorf ock rökt kött. M. Payen, medlem af vetenskapsakademien, förklarade att experimentet krönts med fullkomlig framgång, och häri instämde de öfrige nio medlemmarne i juryn. Man må hoppas, tillägger vår korrespondent, att allmänheten med en gång skall få ögonen öppna för de ofantliga fördelar, hvilka användandet af brasilianskt kött såsom: födoämne , erbjuder, synnerligast under en tid; då boskapspestens härjningar hafva framkallat en så betydlig prisstegring på lifsmedel af alla slag på Europas flesta marknader. Hungersnöden i Ostindien. Engelska tidningen Economist uppdrager en förfärande målning af de scener, hvilka hafva tilldragit sig i provinseh Orissas byar, synnerligen i landets inre, skogbevuxna och mera kuperade delar. Hvarhelst en stad fanns, tog folket sin tillflykt dit, hvarigenom nöden ännu ytterligare: ökades, så att till exempel i Balasore ända till 126 personer om dagen dogo af hunger. . Myudigheterna i nämnde stad inberätta, att de måste låta de döda kropparne ligga obegrafura i tre dagar (hvilket der vill säga detsamma som tre veekor hos oss), ty män af lägre klass funnos icke i tillräcklig mängd för att kegrafva dem. Europeerna hittade döde långs vägarne och sågo hundar frossa på de döda kropparne, men de kunde intet göra för att. lindra nöden, ty bröd stod ej att få för pengar; sjelfve importerade de bröd från Kalkutta, och ris kunde endast genom statens försorg tillföras i tillräckliga qvantiteter, och ej heller detta hjelpte, ty då inga dragare funnos, måste riset bäras i små qvantiteter till det inre af landet: Om man tänker sig, att skörden under tvenne år sloge totalt felt i Irland och att landet vore afspärradt från all tillförsel, kan man, säger tidningen, göra sig ettsvagt, ehuru högst ofullkomligt begrepp om det elände, som råder i Orissa, der befolkningen eger intet, utom sin skörd, sedan deras gamla industri att tillverka salt blifvit undertryckt. Det är mycket antagligt, att de scener, hvilka der bevitnats i år, sakna motstycken under vår kristna tideräkning, kanske med undantag under Jerusalems belägring. Telegrafen berättar, att halfva befolkningen dött — två och en half million menniskor — och då vi erinra oss hvilken verkan en dyr tid en gång: utöfvade i Lancaster, och betänka, att landtbefolkningen i Orissa icke hafva några förråder; att staten der icke har några upplag af säd, att ingen fattigvård fiones, och inga institutiener annat än polisen, vidare att byarne äro is olerade liksom om de vore befästade; och att Yyrovinsen innehåller åtminstone 2 millioner små jordbrukare i skogsbygderna, män, i jemförelse med hvilka Tipperarys innevånare öro siviliserade och välmående, hvilka lefva för dagen och ensamt bero af skörden, kunna vi icke förneka, att ju icke telegrammets uppgift trrde vara sann. Att hela byar utdött är säkert, och det