Dagens Nyheter – 9 november 1866, sida 1

komma in i det strängt bevakade Temple. Alltså kan ni hoppas att få träffa drottningen. — Ja, detta är nu min enda önskan, svarade Redmond. Sedan jag har meddelat den olyckliga Marie Antoinette, hvad jag har att säga henne, är det ingenting som vidare qvarhåller mig i Frankrike. Odet betraktade honom med bedröfvad min: Det var tydligt, att den gamle mannen hade fästat sig vid honom så innerligt, att han icke utan djup smärta kunde tänka på att skiljas från honom. — Jag återvänder sedan till Irland, tillade vår hjelte, och ni skall följa mig dit. Gubben skakade sorgsen hufvudet. — Hör mig, fortfor Redmond. I mitt hemland är jag icke medellös, och ej heller saknar jag vänner. Jag kan erbjuda er en lugn tillflyktsort, der ni efter lifvets stormar kan finna ro — der ni har en vän som för er hyser det varmaste deltagande och skall göra allt för att förljufva er ålderdom. — Drömmar! drömmar! suckade Ödet; och dem vågar jag icke lyssna till: Mellan mig och lyckan står ett spöke — det förflutna. Jag har en pligt att uppfylla och får derföre icke följa mina böjelser. — Ni vägrar således att lemna Frankrike? — Det har jag icke sagt, yttrade gubben med ett obeskrifligt uttryck i blicken. Hufvudsaken är att vi måste skiljas.:. Låt oss nu tala om era angelägenheter och icke mera tänka på mina. Jag skall känna mig lyckligare, mycket lyckligare; när jag en gång vet att ni kommer helbregda från detta fördömda land; Viss