Dagens Nyheter – 8 november 1866, sida 1

regementeis officerskår och hvilken, med den ävsla för dot rätta man alltid finner hos milir, ej med likgiltighet kan se den sky som nu oförvålladt vederfarits en scedlem et regementet. Kongl Maj:ts bref den 24 januari 1852 till konel. sundhe ets-kollegium säger dessutom, att under i öfrigt lika omständigheter, äen som förut med godt vitsord tjent vid det regemer He. der ER sökta tjensten edig, skall ns mn, bat. läkare för medsökanderne en tjenstens erhållande anmälas Nu råkar det stt inträffa, att Mortins meriter ej äro ika med c än 2 sånger ÖR ch doertill kommer att E enlighet med sundhetsrd föredragit Marti amför Jenizen, ;ge tillsammans sökte den då ledigvarande dra bat. läkaretjensten vid. andra igantet, till hvilken tjenst Martin då utnämnkan väl då vara orsaken till Jentzens väntade befordran? Gåten löses dock lätt, när man erfar, att han varit en mycket flitig och verksam ledamot och tjensteman inom fri merare-orden, och der gjort sig bemärkt och X Alytelserika personer, och på detta at sig racriter, som här visat sig in de som förvärfrats under redrägen verksamhet i statens tjenst. Sökanderne Höstman och Martin äro anställde som fattiglökare i Stockholm (på 3 i sender) och man har från flera håll hört såsom en medverkande orsak till Jentzens befordran framför sina mera meriterade medsökande anföras att han icke var fattigläkare. Således etulle det medföra något nedsättande eller förklenligt, att, i öfverenstämmelse med läkarnes ed, egna sina kunskaper och sin omsorg äfven åt de sjuke bland de i ekonomiskt afecende vanlottade i samhället; och ehuru stor likhet i sjukdomsformerna hos de fattigs och hos manskapet inom garnisonen samt i behandlingen af de sjuko inom dessa begge kategorier oger rom, skulle den rika erfarenhet, som fattigläkaren är 1 tillfälle att förvärfva, vara honom till hinder i stället för till gagn vid tillfälle till befordran inom bataljonsläkaregraderna. Men att emot de högre meriterade sökanderne Höstman och Martin framkasta den invändningen: men dessa äro ju Tfattigläkare! är som hvar och en kan finna, ingenting annat än en oberättigad insinuation, hvilken föga hedrar dess uppshofsman, men de som kunnat lyssna till detta försåtliga iokast förråda i sanning icke stor skarpsinnighet. — Kanske verksamhet såsom ceremonimästare inom S:t Eriky loge närmare Sfverensstimmer med en 1:ste bat.-läkares tjensteåligganden och säkrare bör leda till befordran inom hbat.-läkaregraderna? Denna befordringsfråga är verkligen af ganska sorglig beskaffenhet, ty det är intet narrspel, när rättvisan kränkes och lagar och förordningar icke efterlefvas. Skulle detta befordringssystem forigå blir en gifven följd deraf att redbarbet och sjelfständighet få stå tillbaka för kryperi och inställsamhet, och skulle sundbetscollegii förslag och förord framgent så litet respekteras som uti ofvan antydda fall skett, så förlorar detta embetsverk det anseende det bittilis åtvjutit och blir snart ett föremål för medlidande och åtlöje.