Dagens Nyheter – 7 november 1866, sida 1

— Äfven jag skulle tycka det vara synd om honom, yttrade Odet, såvida jag numera kunde hysa menskliga känslor. Nå, nå, tillade han, då han märkte att vår hjelte ämnade förneka riktigheten af det omdöme han fällt om sig sjelf; måhända var det för mycket sagdt att påstå det jag är alldeles känslolös; den tacksamhetsskuld; hvari jag står till min befriare, har jag åtminstone icke glömt. — Den skulden är för längesedan återgäldad, svarade den unge mannen, i det han fattade hans hand och tryckte den bjertligt. Till sin förvåning tyckte han sig märka att den eljest så kallsinnige gubben darrade af rörelse; och han försökte icke draga tillbaka vin hand. — Ni är rörd, sade Redmond; — Jag har i fordna tider varit militär, genmälde fångvaktaren, och kan icke glädja mig öfver konungens afsättning. Vägen från tronen till schayvotten lärer icke bli lång. Redmond och vapensmeden förklarade ett sådant brott vara otänkbart, och den sednare blef till och med harmsen öfver att gubben uttalat en sådan spådom, hvilket ju bevisade att han icke hade särdeles hög tanke om det numera suveräna folket: — Huru fruktansvärdt folket än må vara, då det har makten, yttrade han, är det dock ädelmodigt i segerns stund och skall icke döma Ludvig till att mista lifvet; ty på det hela taget kan man icke med skäl förevita honom något annat än bans karakterslöshet; och han har ingen af sina företrädares laster. : — Och icke heller deras mod, sade den gamle mannen; Hade hans farfader ännu lefvat, kan