Dagens Nyheter – 6 november 1866, sida 1

åtminstone de aldra flesta, satte hon sig pi gräsvallen för att betrakta sina skatter. Er känsla af djup bitterhet gaf sig tillkänna i de anmärkningar hon gjorde, medan hon lät månljuset falla på den ena dyrbara pjesen efter den andra: — Perlor, utropade hon; i det hon noga beskådade ett halsband; som begagnats af drottning Marie, Ludvig XV:s sköna och dygdiga gemål, och som den utsväfvande monarken sedan skänkt åt sin mätress. Perlor! perlor! Jag skulle gerna gifva alla dessa, om jag kunde återfå dem jag en gåog egt. Hvad äro dessa grannlåter i jemförelse med de naturliga smyckena — blixtrande ögon och perletänder? Dessa kunna numera icke förskaffa mig någon förnöjelse, eftersom jag är gammal, tärd af lidanden och så afskyvärdt ful, att maskarne skola vända sig ifrån mig af vämjelse, när jag blir nedgräfd i jorden, för att tjena dem till näring... Men de skola dock komma mig till nytta, ty genora dem beredes mig en möjlighet att hämnas på honom, som bedrog mig, fortfor hon, efter att en kort stund ha suttit försjunken i begrundande. Om jag blott visste, hvar den hjerilöse skurken för närvarande finnes. Under det hon gjorde dessa betraktelser, hvilka hon uttalade med temligen bög röst, hade tre personer smugit sig fram raellanbuskarne bakom henne och ställt sig vid hennes sida. En ibland dessa var lång och smärt samt insvept 1 en militärkappa; de båda andra buro municipalgardets -uviform. — Hämnden kan icke dö, fortfor hon, förrän han blifvit tillfredsställd. Himmelens rättvisa är evig; hon kan visserligen slumra til en.tid,