Dagens Nyheter – 5 november 1866, sida 1

Mirabeau sjönk tillbaka mot hufvudkudden, medtagen af den ansträngning, som det kostat honom att yttra detta. Redmond skulle hafva inkallat läkarne, såvida icke den döende genom en vink afhållit honom derifrån. — Icke ett ord, sade folktalaren med matt stämma, all mensklig bjelp är fruktlös. Låt den sista blick, som möter min, vara en väns. Håll troget det löfte ni gifvit mig; förstör brefven på ctt eiler annat sätt, på det att icke Frankrike må bedöma mig orätt. Mirabeau förde ett finger till sina läppar och dog, nästan utan att uppgifva en suck. Redmond höll en sådan mans sista bön helig, och först sedan han genom att lägga handen på likets bröst öfvertygat sig om att hjertat upphört att slå, öppnade han dörren till det yttre rummet och tillkännagaf den sorgliga händelsen för dem som der väntade. En allmän rörelse uppstod; medlemmar af nationalförsamlingen, läkare, politiska fiender, talare och statsmän samlade sig omkring dödsbädden. Flera bland dem förebrådde vår hjelte, att han icke förr hade inkallat dem. De hade nu gått misste om en intressant scen. — Jag handlade i öfverensstämmelse med den dödes önskan, svarade den unge irländaren. Denna förklaring bragte dem till tystnad, ehuru den naturligtvis icke var dem särdeles behaglig. Hela Paris bevistade den store talarens begrafning. Det var en allmän sorgedag. Hans jordiska qvarlefvor fördes till Pantheon, hvilket kort förut blifvit invigdt, och hvarå lästes följande inskrift: