Dagens Nyheter – 3 november 1866, sida 2

— Jag måste dö; svarade folktalaren på de ord som hans nye vän hviskade honom i örat, och monarkien dör med mig. Jag har sökt bålla en ande vaken, som andra gjort allt för att insöfva. Förtrollningen är löst; trollkarlen lemnar ingen efter sig, som ärfver hans makt. — Arma Frankrike! arma drottning! mumlade vår hjelte. — Hvem är det som djerfves hysa medlidande med Frankrike? frågade Mirabeau, och dervid gnistrade hans ögon. Det bål; hvarå jordens nationers Phoenix förbrinner, skall sprida mycken förödelse omkring sig; men ur askan skall ett nytt, ärofullt, fritt och starkt Frankrike uppstå ..: Hvem talar om drottningen? tillade han efter en stunds tystnad. Redmond, jag är glad öfver att ni kommit hit. Det är förfärligt att dö ensam — eller, hvad som är ännu värre, omgifven af kalla och nyfikna menniskor. — Himlen vare tack och lof! Han känner igen mig, utbrast ofrivilligt den person, som ensam var invigd i förtroendet om hans hemliga förbindelse med hotvet. En lätt handtryckning försäkrade honom om att han var igenkänd, Vår hjelte omtalade ånyo hvad Marie Antoinette gifvit henom i uppdrag; — Jag kan icke lemna bort dem, utropade den döende. Mitt rykte — den afgud som jag dyrkat — skulle blifva vanhedradt: Frankrike skulle helt och hållet misskänna mig. — Nå, så förstör dem då, sade hans vän. (Forts.