Dagens Nyheter – 2 november 1866, sida 3

aven (Insändt.) Kritik på Kritiker. Vår qvicke satiriker poöten Johan Henrik Kellgren, yttrar i Dumboms lefverne att denne reses tålde lätt kritiker, Om blott de gällde någon ann. Ins., som icke vill på något sätt likna hr Dumbom, får deremot erkänna att han har svårt för att tåla kritiker, äfven om de röra någon annan, nota bene när dessa kritiker äro obefogade. Han känner sig då alltid redobogen att vederbörligen bemöta och upptukta en sådan xritiker; dock vill han sträfva att gifva verkliga skäl för sig. Hvad som denna gång gifvit ins. anledning att fatta pennan, är en i femte hältet af Nybloms daSvensk Litteratvur-Tidskrift för innevarande år införd recension öfver Pehr Tomassons novell Målarens ideal. Denna recension, undertecknad — S. 7T., är en af de orättvisaste, ins. någonsin genomläst, och vitnar på en gång om en ovanlig suffisance och om en förvänd uppfattning. Onskligt hade emellertid varit att en kritiker med mera moget och ogrumladt omdöme uti nysenämndu, eljest icke illa redigerade och öfver hela Skandinavien mycket spridda tidskrift fått i uppdrag att anmäla detta den populäre författarens arbete, hvilket ins. å sin sida anser vara ett bland de aldra bästa; Pehr Thomasson producerat. — Efter denna förut skickade inledning öfvergå vi nu till sjelfva ämnet, en kritik öfver kritiken, bedjande dervid om ursäkt att vi till ledning för, de läsare, som ej tagit del af tidskriften, måste anföra största delen af hvad hr — 58. T. yttrat. Målaren,, säger han, är en ung handtverkare i en småstad, idealet är en derstädes boende ung fröken. Den lilla bokens titel tycks angifva förhållandet mellan dessa båda unga såsom diktens egentliga tyngdpunkt. Då vi genomläsa novellen, synes det oss likväl som om detta förhållande ingalunda vore det lyckligast tecknade eller den med största kärlek behandlade sidan af den tafia, författaren här skänkt oss. Vi tro oss icke vara bundna af aristokratiska fördomar, men nödgas dock bekänna att lika älskvärd den unge målaremästaren förefaller såsom son och broder, lika osmaklig tyckes han oss stundom såsom älskare. När han i kap. 6 tolkar sina känslor i en sång, som är en i tre strofer afiattad mönstersamling af de mest utslitna fraser, de mest triviala grannlåter, poösiens skräpkammare gömmer, då instämma vi hjertligt med hans gamla hyggliga mor: avisan tycker jag icke om. Men att hr Knut sjelf anser denna visa såsom ett värdigt uttryck af sina känslor, derom öfvertygas vi af hans egna ord, och stadgas med detsamma i vår öfvertygelse, att den unge mannen, så hederlig och aktningsvärd han i många afseenden är, dock i själ och bjerta är mera plankstrykare än konstnär, och således svårligen skall kunna lyckliggöra sitt ideal, en högättad flicka med förstånd och hjerta harmoniskt utvecklade. Till en början må anmärkas att visan Mig lyster till att sjunga allt om en lilja rar, som enligt Upsala-recensentens åsigt är en mönstersamling af de mest utslitna fraser, de mest triviala grannlåter, poösiens skräpkammare gömmer,, för några år sedan fannsintagenien af Pehr Thomasson utgifven diktsamJingoch då särskildt af Posttidningen, Svenska Akademiens officiela organ, utmärktes som den bästa perlan i hela diktcykeln. Omdömet afhr — 5. T. är således betydligt afvikande. För sin del anser ins. icke densamma för något fullkomligt konstverk, men den vitnar likväl om en innerlig romantisk känsla och naturfrisk uppfattning, hvarföre ock denna lilla anspråkslösa bit af äkta naturpoösi blifvit högst populär och mångenstädes lefver på folkets äppar. Hvad för öfrigt beträffar påståendet att Knut såsom älskare skulle vara osmaklig, måste ins. till läsarens eget bedömande hemställa orättvisan af detta omdöme, förklarande att det utvisar brist på smak hos recensenten, hvilken troligen är ett alltför stort barn af denna verlden för att kunna uppfatta denna skära och fina skildring af en kärlek, som i vårt förderfvade tidehvarf visserligen Körer till ovanligheterna och utan tvifvel ligger utom hr — 5, T:s horizont. Att han så mycket ordar om aplankstrykarev tyckes bekräfta att han dock ej står så alldeles utom de aristokratiska fördomar, af hvilka Han förklarar sig icke vara bunden. I en tid, då konsten så broderligt räcker industrien handen, ser man för öfrigt mången handtverkare tillika vara verklig artist, och att Knut jemte sin naturliga fallenhet icke saknade konststudier synes af uppgiften (sid. 19) att han vistats ett par år vid målareakademien i Stockholm. Huru öfvertygelsen om att visan utgör ett värdigt uttryck af hans känslor kan stå i något slags sammanhang med plankstrykarnaturen är sannerligen för vanligt sundt förnuft alldeles obegripligt; vi tro icke att det finnes många handtverkare — och aldraminst de, hvilka äro det inom poösiens område — som förmå att dikta och sjunga sådana visor. Ins. kommer nu till en punkt, hvari recensenten synbarligen anser sig hafva gifvit novellens värde sjelfva grundskottet. Jtt äkta plankstrykargrepp, säger han (vi få sannerligen på hans vägnar bedja om ursäkt att denna fula term så ofta upprepas) är också den taktlöshet, Knut begår, då han såsom mästerprof exponerar ett af honom måladt porträtt af den älskade, då redan en annans trolofvade brud,. Med förlof är det väl dock icke så farligt. Ty äfven om det skulle medgifvas att, hvilket är långt ifrån så absolut afgjordt, det innebure en taktlöshet eller plankstrykargrepp, såsom hr — 5. T. äfven kallar det, att såsom mästerstycke utställa den älskades bild, så bar förf. med verklig finess astoppat de sadduceer — eller kritiker — munnen tillv, och man frestag nästan tro att hr — S. T. verkligen icke ordentligt genomläst boken. Hanskulle eljest (sid. 47) kunnat finna följande: -Emellertid var Knut ingalunda smickrad af den frappanta likhet, som man tillskref hans mästerstycke. Han hade under arbetet föresatt sig att endast måla en fantasibild, som hvarken han eller någon annan skulle kunna hänföra till likhet med me mm LL obant FTlano väl sar dark 28 infärlifvad