Dagens Nyheter – 2 november 1866, sida 1

hans långa bortovaro. Portvaktarens dotter hade skickat ut sin älskare, den unge vapensmeden, för att uppsöka honom; De fleste fransmän skulle i Jacques ställe ha blifvit svartsjuka bäröfver; men det blef icke han. Tvärtom tyckte han om att hon intresserade sig för den unge utlänningen — och det är verkligen svårt att afgöra för hvilkendera han sjelf hyste större förtroende, för sin fästmö eller sin vän. Mirabeau, med all sin ryktbarhet och sitt obegränsade inflytande på folket; kände en viss afund, då han såg den innerliga glädje hvarmed Phelim helsade sin fosterbroder. Måhända trodde han nu för första gången i sitt lif på tillvaron af den känsla, som kallas vänskap: — Ni är en lycklig menniska, yttrade han med en suck: — Tror ni icke att en och hvar kan nålyckan? frågade vår hielte. — Någon gång under vårt lif står den oss utan tvifvel till buds, svarade folktalaren. Försynen vore eljest orättvis; men nunog härmcåd! Det vore svaghet att längre tala i detta ämne. Menniskor, hvilka, såsom jag, låtit verkligheten förjaga alla drömmar, och som söka förskaffa sig en sak, samt tillegna sig denna, bvar de finna den på sin väg, må icke harmas, om den förvandlas till aska i deras händer. Jag har städse ansett att ånger är! menniskohjertats minst förlåtliga svaghet. Hos mig åtminstone skall den infinna sig sist af alla. Mirabeaus aftärda, a! koppor något vanställda, ansigte förlorade sitt vanliga kalla uttryck, när mildare känslor vaknade hos honom. — God natt eller rättare god morgon,