Dagens Nyheter – 2 november 1866, sida 1

digadt tak; Gatorna äro mitt hviloläger, trappstegen till schavotten min hufvudkudde; jag behöfver ingen annan bädd och drömmer ljuft på denna. Gå er väg, fortfor hon, jag behöfver intet — som man kan köpa sig för guld. Gå er väg och låt mig, likasom gamen, här vänta på det kommande rofvet. Utan att förvissa sig om huruvida hennes önskan uppfylldes eller icke, drog den stackars menniskan sin söndriga kappa öfver hufvudet och lade sig att hvila. Då Redmond och hans följeslagare funno sitt välvilliga anbud på ett så bestämdt sätt afslaget, fortsatte de, likväl icke utan en viss tvekan, sin väg. Innan de kommo fram till hotellet, mötte de åtskilliga patruller, som tycktes ha god lust till att hejda dem och tillfredsställa sin nyfikenhet. Men så snart Mirabeau — som den tiden stod på höjden af sin popularitet —— uttalade de magiska orden medlem af nationalförsamlingen förvandlades deras närgångenhet ögonblickligen till den mest slafviska ödmjukhet och de anhöllo, såsom en stor ära för dem, att han ville tillåta dem följa sig hem; ett tillbud som kort och icke alltid på det höfligaste sätt afslogs: Han visste att municipalitetet och många af hans kamrater inom nationalförsamlingen börjat misstänka att han stod i hemlig förbindelse med hofvet; men så länge de icke hade några bevis emot honom, kunde han trotsa dem. Försöket aw häkta Marie Antoinettes hofdam hade haft till syfte att skaffa sådana bevis. När Redmond kom hem, fann han sin fosterbroder och Jeanette högeligen oroliga öfver