Dagens Nyheter – 1 november 1866, sida 1

hon fick höra att han ansåg heuvne vara en bland hennes egna uppvaktande damer. — Detta fruntimmer samtalar nu med den vän, hvilkens återkomst jag afvaktar häri allen; fortfor vår hjelte. Knappt hade han sagt detta, förrän Marie Antoinette begaf sig åt det håll, dit Mirabeau och hans ledsagarinna nyss förut styrt sina steg. Mera än en timma förflöt innan den store talaren återkom. Han tog vår hjelte helt förtroligt under armen och gick med honom till den del af parken, som låg längst bort från slottet. — Kan ni gissa, frågade han, då de hunnit till en plats, der de icke behöfde frukta att bli störda, hvarföre jag fört er hit? — Nej. -— Jo, för att döda er, sade Miarabeau kallt, i öppen och ärlig strid, naturligtvis. Ni är en ärans man och en man med uppfostran; det gör mig ondt om er, men efter hvad som i natt har skett, vore det galenskap att låta er lefva längre. — Ni talar med ett sjelfförtroende, som till och med bland fransmän är mindre vanligt, svarade Redmond i bitande ton. — Ni har rätt, och det torde låta löjligt i vissa personers öron; men min värja har ännu aldrig förfelat sitt mål. — Icke heller min, yttrade Redmond, i det han drog värjan. Det skall blifva mig ett nöje att försvara mitt lif mot Frankrikes förnämsta talare och fäktare. Aldrig ha väl tvänne duellanter varit hvarandra mera vuxna än dessa båda. FransmanHön var visserligen skickligare, men den unge