Dagens Nyheter – 31 oktober 1866, sida 2

hat, som någon stor oförrätt födt, samt ensamheten och lidandet närt, till dess att det blifvit lifvets enda hopp och mål. Hat, starkt nog, tillade han; att kämpa mot döden och tvinga denne bistre herrskare att skona sitt offer, tills det blifvit tillfredsstäldt: — Sådana lidanden och oförrätter måste vara förfärliga, yttrade Redmond rysande: — Ja, det har jag erfarit, sade gubben. Men hvarföre talar jag med er om sådana saker? Den sympati, ni inger, mig, gör mig för mycket språksam, detta är eljest ett allmänt fel hos narrar. ::. Men jag måstej noga aktal mig för att låta min känsla för er tillvälla sig någon större makt öfver mitt hjerta, Annars blir jag åter menniska: Han försjönk härefter i tystnad; och alla försök att förmå honom bryta denna voro fruktlösa. Ungefär en vecka efter det samtal, som vi nu berättat, lemnade den gamle mannen till sina befriares stora förvåning hotellet, utan att säga ett enda ord till afsked och till och med under deras frånvaro; ett steg, hvaröfver vår hjelte blef mycket ledsen, ty han hade småningom allt mer och mer fästat sig vid den olyckliga menniska, som slumpen ställt under hans beskydd. Phelim förklarade honom vara otacksam eller vansinnig. — Jag dömer honom annorlunda; svarade hans fosterbroder; en fix ide eller rättare en föresats — att hämnas — har helt och hållet blifvit herre öfver hans själ och alla andra känslor måste derför träda tillbaka: — Trfor ni, det skäll lyckas honom att få hämnas?