ges på den tillämnade gatan; sedan bygges nedersta våningen, hvilken alltid innefattar kök och rum för betjeningen, och slutligen byggas de öfriga våningarne, hvilka naturligtvis äro två. Nu påfylles gatan med grus och affall från byggnaden, tills köksvåningen befinner sig helt och hållet under jorden. På detta sätt äro nästan alla hus i hela London byggda, och i följd häraf finnas de flestt kök under gatans plan. De emottaga då dagern genom öppningar i trottoirerna. Dessa öppnivgar äro antingen betäckta med jerngaller eller med tjockt glas. Orsaken till detta så besynnerliga förfarande är den stora skatt som var lagd uppå hvarje fönster. Denna skadliga skatt, kallad fönsterskatten, afskaffades 1851 vid byggandet af kristallpalatset (samma års expositionspalats.) Vid gatorna i de nybyggda delarne af staden finnes få eller inga bodar. De äro derföre föga besökta, och endast några få vandrare synas i allmänhet på dem. Emedan afståndet från dessa delar af London till den inre staden år för stort för att utan allt för mycken tidspillan tillryggaläggas till fots, begagnar man sig alltid af omnibussarne, hvilka oupphörligt genomkorsa staden i alla riktningar. De londonska omnibussarne äro för främlingen något nytt, hvars make man ingenstädes får skåda. Deras antal är förvånande. Icke mindre än 1300 lära dagligen vara i gång! De tillhöra nästan allesamman ett stort bolag, hvilket likväl icke sjelf besörjer trafiken. Det bortarrenderar nemligen omnibussarne till personer, som sedan blifva konduktörer på desamma. De skötas derför på ett helt annorlunda sätt än i Stockholm, der 10 till 14-åriga pojkar emottaga poletterna, hvaremot det alltid är fullvuxna karlar som sköta affärerna i London. I Stockholm måste man ropa på, ja till och med knacka omnibuspojken i hufvudet med en käpp eller något dylikt för att slippa in. I London behöfver man endast göra den minsta min af att vilja åka för att genast en omnibus skall stanna. Om man står still på gatan, när en omnibus kommer, blir man nästan alltid tillfrågad, om man icke vill följa med. Dessa frågor beledsagas med vissa gestikulationer med armarne. Det vanligaste tecknet består deri, att konduktören uppräcker så många fingrar som priset på åkningen är stort till. Ganska ofta stanna omnibussarne och konduktören kommer och frågar, om man icke skall följa med! Betjeningen på omnibussarne har aldrig någon uniform, men är likväl alltid mycket snyggt klädd; de nyttja liksom nästan alla menniskor i London svarta runda hattar. De omnibussar som gå på samma linie äro alla målade på samma sätt och med en färg, som gör att de redan på långt håll lätt kännas åtskiljs från andra. För att än ytterligare göra dem igenkänliga hafva de som gå samma väg ett gemensamt namn, hvilket är måladt med alnshöga bokstäfver på sidorna. Omnibussarne äro vanligtvis ganska fulla, så väl inuti som på taket; härtill bidrager i betydlig grad de låga priserna. Några poletter brukas aldrig, utan man betalar konduktören när man åkt dit man önskat. Takplatserna äro vanligen mest begagnade, och det är ett utmärkt tillfälle för den resande att såväl bese staden och den stera rörelsen på gatorna, som att studera engelsmännens seder, dessutom är det alltid angenämare att andas frisk luft och ha en fri utsigt öfver trakten än att packas ibop inuti ett litet trångt och qvaft rum. De vägar omnibussarne köra äro tydligt tillkännagifna utanpå, äfvensom priset. Men som konduktörerna vilja förtjena så mycket som möjligt på sina cbussara, såsom åkdonen gemenligen kallas, så låter han mot en ganska ansenlig betalning klistra annonser så väl inuti i taket som äfven utanpå, der det vanligtvis finnes en annons två fot hög och lika lång som vagnen: Dessa utgöra ett slags staket för taket. På detta sätt kringköras annonser från urmakare, skräddare m. m., hvilka deraf hafva en säkerligen icke obetydlig vinst.