Dagens Nyheter – 31 oktober 1866, sida 2

Han kunde förstå att hon tillhörde hofpersonalen; ty det var sent, och portarne till parken hade derföre redan länge varit stängda för allmänheten: oo— Är ni icke ombedd att komma hit? frågade damen. — Nej. — På er ära såsom fransman? — Jag har icke den äran att vara fransman; svarade Redmond; men jag skall i stället gifva er mitt hedersord såsom irländsk adelsman, och det är lika tillförlitligt. Fruntimret vände sig bort med en min af felslaget hopp. Men innan hon hann tillbaka till gallerporten blef hon gripen af tvänne municipalitetets tjenstemän, hvilka sökte släpa henne med sig till en vagn, som stod på något afstånd; Redmond besinnade sig icke ett ögonblick utan sprang genast fram och befriade damen. — Ar ni tokig, herre? frågade en af männen, i det han pekade på sitt skärp, som utmärkte hvad han var och hvad makt han hade: — Måhända är jag det, utropade vår hjelte och drog sin värja; men om så är fallets 3e er väl före, ty vansinniga personer äro ofta farliga: — Öfvergif mig icke, mumlade den darrande damen. Det är icke för min egen skull jag ber er om detta, utan derföre att en annan mycket vigtigare persons säkerhet annars blir satt på spel. (Forts.) 4