Dagens Nyheter – 30 oktober 1866, sida 2

nog de, som förstå att väcka de djerfvaste förhoppningar. De äro kända under benämningen vätrfvare — dock ej att förblanda med dem, som utsändas från våra värfvade regementen för att söka fylla kasernerna — och en viss klass af dem ha det mer betecknande namnet råttfällorv. De ha till uppgift att skaffa folk åt folk och få visst för styck. De ha sin skördetid de som andra på hösten, och de arbeta derför i sin anletes svett och mer än hvad som borde tillåtas. Ty många falla för deras skördebegär, lockade af de mest lysande förespeglingar. När man gifvit sig ut för att söka lyckan, fäster man sig så gerna vid allt, som ser ut som en ginväg till henne. Ej sällan är dock ginvägen en afväg: — och den största afvägen från rätta stråten är nog för mången den, som går rakt fram till kommissionskontoret. — Men år ifrån år tillväxer folkströmmen och ställer kosan dit; flyttning efter flyttving ökas antalet af tjenstsökande, och värfvarne ha alltmer att göra och framförallt råttfällorna. Ingen tar lärdom af de föregångra och förgångna skarornas öde, ingen vill tro annat än hvad hoppet hviskar. Lifvet är lyckligt, så länge framtiden glimrar af illusioner! Och hur många sådana lysa ej upp dunklet i kommissionskontoret, hur många blicka ej tillmötes från bladet i boken, der den sökandes namn antecknas! Och hur gerna lemnar man ej sin riksdaler som inskrifningspenning, då hoppet lofvar att den nog skall komma igen och ha lyckan med sig! När denna lycka kommit bar hon ett helt annat utseende än det man tänkt sig, och då, fast ofta för sent, vänder tanken med saknad tillbaka till hembygden och man beklagar sitt lättsinne att, för begäret att komma till Stockholm och göra intet, men lefva fint) man uppoffrat det mödosammare, men lyckligare lifvet på landet.