Dagens Nyheter – 30 oktober 1866, sida 2

med mycket allvar de aftärda anletsdrag som mötte hennes blick. Synbarligen föll det henne icke in att de voro hennes egna; ty hon vidrörde spegelns yta med sitt finger, såsom ville hon öfvertyga sig om, huruvida någonting var måladt derpå: Derefter undersökte hon baksidan deraf, andades på glaset och torkade det sedan med klädningsärmen: De som stodo omkring henne, sågo alla på henne med den största uppmärksamhet och nyfikenhet. Plötsligen kastade hon bort spegeln och ryckte en annan ur en bredvidstående flickas hand: Naturligtvis var den bild hon fick skåda i denna fullkomligt lik den förra: : — Hvartill tjenar det att göra mig dett spratt; mumlade hon i en ton af förtrytelse. Denna fråga besvarades med allmän tystnad. — Detta är ett elakt spratt, upprepade hon ännu mera harmsen. Jag har sett sådana här förfärliga ansigten och vilda, oroliga ögon i mina drömmar och understundom äfven i vaket tillstånd, när kölden genomträngt min kropp och jagat sömnen från mitt läger; men aldrig vid dagsljus, när solen — den herrliga solen lyst på mig. En af de närvarande pekade på hennes oordnade, jerngråa hår, som likt ett vilddjurs mabn nedföll öfver den olyckligas skuldror. Denna fattade tag deri, hvilken rörelse naturligtvis återgafs i spegeln: Härigenom öfvertygades hon om; att den förskräckliga bild, hon såg framför sig, var hennes egen; och trampande spegeln under sina fötter uppgaf hon vilda rop af fasa och förtviflan: : En ny tanke eller kanske ett minne tycktes