Dagens Nyheter – 30 oktober 1866, sida 1

som så länge varit beröfvade det ljus och den värme; den sprider. Med ett triumfskri af folket; som hade bivuakerat i ruinerna af den fästning, som det så tappert eröfrat, blefvo fångarne mottagna, då de trädde ut på gården: Många af dem tycktes vara till hälften medvetslösa och raglade, såsom hade de varit druckna, när de kommo ut i den fria luften och fingo skåda det herrliga dagsljuset. Några sammanslogo händerna i barnslig glädje och utbrusto i vildt skratt, under det att andra; ur stånd att utbärda den plötsliga förändringen; bådo att man skulle föra dem tillbaka till deras mörka celler. Endast den besynnerliga varelse, vid hvilken vår hjelte fästat alla sina förhoppningar och som med några ord tillintetgjort dessa, gaficke på något sätt tillkänna huru ombytet af luft bekom henom. TI stället för att vara generad af solstrålarne, rigtade han sina ögon på sjelfva solen och betraktade den en stund utan att blinka; likasom läste han deri sina förflutna öden eller dem som i framtiden skulle drabba honom. — Vill ni icke uppsöka era vänner, frågade Redmond. Den gamle mannen svarade härpå blott med ett bittert leende: — Eller begifva er tillbaka till er hemort? fortfor vår hjelte. — Eländet har ivtet annat hem, genmälde den befriade fången, än hjertat. Der bor jag. Tankar äro mina umgängesvänner, och mitt lif är en kedja af drömmar. — Har ni inga vänner på jorden? — Inga.