Dagens Nyheter – 27 oktober 1866, sida 2

Klockan hade redan slagit tolf på natten, när Redmond, åtföljd af sin fosterbroder och schweizaren, inträdde 1i utskänkningsrummet. Petter igenkände honom ögonblickligen, och emedan han erinrade sig, att ban vid sina föregående besök alltid betalt mycket frikostigt, skyndade han att utan tillsägelse framsätta förfriskningar åt honom. — Jag vill icke ha något vin, sade vår bjelte, i det han lade ett guldmynt i värdens hand. Jag önskar tala med Simon Gualtier. Mannen såg först på guldmyntet och derefter med undrande min på sin gäst. Hans hustru, som hört sin fars namn nämnas, kom ut ur ett angränsande rum, för att få veta hvarom fråga var. — Hvad har vi att säga honom? frågade bon i orolig ton. Man är en gammal, vlind man. — Jag har hört att han för många år sedan varit fångvaktare i Bastiljen, svarade Redmond, och . — Tyst, för himlens skull, tyst! afbröt honom qvinnan, i det hon fattade hans båda händer och såg honom i ögonen med ett bedjande uttryck. Det var längesedan i veriden, och han är nu gammal, mycket gammal. Kan ni ha hjerta till att angifva honom, utsätta honom för pöbelns raseri? — St! hviskade hennes man, begagna för all del icke detta ord! Förlåt, min herre, tillade han vänd till Redmond, hon felsade sig. Folket ville hon säga. — Ja, upprepade Madeleine hastigt, folket. — Ni älskar således er far? — Är det då ett fel? frågade värdinnan på