Dagens Nyheter – 26 oktober 1866, sida 1

aktniog för Aftonbladet, så är det oss omöjligt att göra dess vilja identisk med folkviljan. Vi hafva dertill så mycket mindve skäl; Aftonbladet, i samma stund det erinrar Nordens konungar derom att de äro konstitutionella regenterc, hemfaller till ett räsonnemang, som är allt annat än konstitutionellt och röjer allt anvat än aktning för just foikviljan. A.-B: beledsagar nemligen detta sitt program, som måste snarte utföras med en ny hätsk utgjutelse mot Sverges och Norges utrikesminister, hvari alla de gamla, nötta lexorna rörande grefve Manderströms löfiesbrott och feghet upprepas. Men Aftonbladet glömmer härvid den lilla omständigheten, att denna grefve M:s eländiga politik erhållit norska stortbingets särskilta, i ampla ordalag utryckta bifall och beröm, likasom att svenska riksdagen gifvit samma regering, hvaraf grefve M. är en framstående medlem, sitt fulla förtroendevotum, likasom ock att hela landets press, med undantag af Aftonbladet och Göteborgsposten samt måhända något annat blad, som vi ej för tillfället erinra oss, skattar sig lyckligt att hafva undgått de olyckor, hvari Aftonbladet och dess lilla kotteri velat störta oss. Här hafva både representantförsamlingarne i de två verkliga skandinaviska länderna och den allmänna meningen otvetydigt gillat den politik, som grefve M. följt, och då lärer väl, enligt A.-B:s egen uppmaning, den konstitutionelle regenten böra rätta sig derefter. Men — såsom sagdt — har folkens mening efter denna tid förändrat sig, hvartill vi dock ej sett minsta tecken, så böja vi oss derför, anhållande att Aftonbladet täcktes göra detsamma, när folkviljan tager sig friheten yttra sig tvertemot A.-B:s uppmaningar. Intilldess vi komma underfund med den saken — då viicke kunna påskynda riksförsamlingens sammanträde och då vi ännu vänta på de stora folkmötena — kan det vara skäl att i lugn pröfva det argument Aftonbladet avfört till stöd för sitt yrkande, att de tre länderna böra hafva en gemensam krigsmakt och utrikespolitik. Det är: att endast genom en sådan gemensamhet Norden blir nog starkt, att kunna erbjuda en aktningsvärd allians åt Nordtyskland, som naturligtvis ej söker vår vänskap i akt och mening att för vår skull kasta sig i vidlyftigheter, men sannolikt gerna emottager den, för att hos oss söka ett kraftigt stöda. Och detta stöd kunna vi lemna, ty, ett förenadt Skandinavien får verkligen i en stundande(?) strid mellan Vestern och Östern, genom sitt läge, betydelsen af en stormakta Sd Enligt vår uppfattning blir Skandinaviens kraft, i fråga om sjelfförsvar, ej ökad, utan försvagad, när vi, i och med upptagande af Danmarks krigsmakt. äfven måste utvidga vårt försvarsområde; men vi lemna denna sak, för att fråga: om utrikespolitik och krigsmakt skola blifva gemensamma, hvilkendera af de båda suveräna staternas regeringar är det då, som skall öfvertaga öfverbefälet öfver armteerna och högsta ledningen af utrikespolitiken, Danmarks eller Sverges? HBller skall man ingå ett vänligt byte, så att Danmark t. ex. tager utrikespolitiken om hand och Sverge försvarsväsendet? Danskarne hafva alltid haft utmärkte diplomater och Sverge dugtiga fältherrar (nu hafva vi ju generalerna v. Stedingk, Lewenhaupt, Dalström, Loven, Kleen, Hazelius, Bildt, bertigen af Dalarne m. fl.) auvt denna fördelning vore kanske ej så oåfvev. Men der möter endast den calilla betönkligheten: huruvida Sverges och Norges rogeriug vill afstå sin utrikespolitik åt MERA